CITATET

"Jag har tipsat om för många romaner
för att ta min smak på allvar."

Daniel Sjölin, programledare Babel i DN-lördag

TV-spelen ändrar läsandet

Idag är jag lite dagen efter. Axlarna tog en del stryk igår när vi livebloggade från Författardagarna. Men det var roligt och intressant och ett nytt sätt att vara journalist.
Såg dokumentär om Depardieu på K-special och förvånades åter över fransmännens förmåga att låta som om de är så sofistikerade på samma gång som samtalet går i kräftgång och inte kommer någonstans. Senare filmen The Wrestler, och den behöver ni inte skänka några av era livstimmar. Består mest av ett oändligt antal olika variationer på manligt stönande och suckande över kroppens begränsningar, den kunde jag varit utan.
Denna morgon har jag fått kaffe på sängen (tack!) och kan läsa kulturdelen hur länge jag vill. Just nu DN:s boklördag som förstås är ett måste för en ViLÄSER-redaktör, och precis just nu artikeln om att de översatta böckerna säljer allt sämre.
Tänker då på mina numera vuxna barn och deras kamrater, som sedan de gick i högstadiet vägrat läsa översatt. I alla fall om originalspråket är engelska.
Och alltihop tack vare tv-spelen. Ville man spela då i mitten av 90-talet, och det ville man, var det bara att lära sig engelska. Lyssna på karaktärerna, läsa på textremsan, slå i lexicon och kämpa på. Så vid tio års ålder hade barnen för länge sedan passerat mig i ordförståelse.
Sedan kom fantasy-litteraturen. När de läst de tre första delarna i någon serie ville de inte vänta utan beställde resten från nätet – på engelska.
Så blev det Orwell och Lessing och på den vägen är det.
Jag har frågat andra tv-spels-intresserade barns föräldrar, och jodå, de läser också helst på engelska och trycker dessutom bort den svenska textremsan när de hyr dvd. Och när jag läser alla bokälskarbloggarna på nätet så ser jag samma tendens. Just nu diskuterar de Auster och Hustvedts böcker som kommer på svenska senare i vår. De har förstås redan läst dem, på engelska.
Är min spaning riktigt kommer det att bli allt mindre nödvändigt att översätta det anglosaxiska, vilket förhoppningsvis ger utrymme för mer litteratur på språk väldigt få av oss behärskar.

FÖR ATT SE HELA LIVEBLOGGEN...

Gå ner i höger marginal sök reda på datum för den här veckan, tryck på den länken och alla inlägg vi skrivit under författardagen kommer i en lång, lång, lång rad.

Nu packar vi ihop...

...den lilla redaktionen och går hem.
Bär med oss några saker. Daniels dikter, starka, dramatiska och "med en flöjt av glädje". De vill vi läsa mer när boken kommer 30 april. Och Eva, författaren som just läst sina recensioner. Och Carin, skeppet på botten av kinesiska sjön som hon berättade om, och den autentiska flickans dikt.
Jenny jagar henne nu för att vi ska kunna publicera hela texten.
Just nu livebloggar Daniel här i bänken framför mig. LÄS HÄR:

Biblioteksbella

Davis Södergren-Medin och Jenny Lindh jobbar på Lidingö stadsbibliotek.
- Dagen har varit bra, kanske lite för många, lite för långt här och var. Carl Johan Vallgren var förstås duktig, säger Jenny.
- Petrus Dahlin var en överraskning, säger David.
- Kristian Carlsson, poeten, var en rolig ny bekantskap, säger Jenny.

De har startat bloggen Biblioteksbella som finns här.
Av Jenny Morelli

Henry Bronett

Poet? Jag trodde han var cirkuskille.
Han har gjort cirkusopera i Karlstad berättar han.
Nej usch...det här klingar falskt...hans röst "spelar" trovärdig.
Jag gillade dikten bättre som jag hörde nyss, som var skriven av en autistisk sjuåring. ( Hoppas Ann fick den på band)
Nu säger han med sin spelade poetstämma; "Vackraste ordet i svenska vokabulären är JA.När jag arbetar med traditionellt ledarskap...bla bla..."
Allvarligt talat den här killen låter som en ledarskapskonsult.
"Säga ja är svårt..särskilt när vi blir äldre"...NEJ! nästa talare tack!

De andra författarna sitter på stolarna bakom och ler artigt.
Den här mannen vill ge oss en god människa- dvs honom själv, jag litar inte på tonfallet alls, floskler!

Lektion 1 i poetskolan.
Börja inte en dikt med:
"Hur slår ett brustet hjärta?"

Hjälp nu ska han tvinga alla att sitta och blunda och lyssna på hans röst som han är SÅ nöjd med..det är någon skum övning där man ska föreställa sig ett rum och se ett barn i en spegel..nej, det här känns inte bra...Blunda inte!

Av Jenny Morelli


Andra bloggar om henry bronett, poet, ledarskapskonsult

Carin Svensson

Okej, nu kommer ett lite mindre seriöst inlägg signerat Jenny Morelli. Jag spanar efter den blonda bibliotekarien som jag tänker kasta mig över sedan. Författaren Carl Johan Vallgren har inte rutig kostym idag utan grön tröja och är lite böjd i ryggen. är det åldern? Han ser rätt trevlig ut. I morse när jag frågade runt i foajén verkade det vara han som är dragplåstret. Undrar vad han tänker på när han sitter däruppe och blickar ut mot detta hav av medelålders kvinnor.
Läraren från Botkyrka pratar om sin bok. Det är väldigt politiskt korrekt men det ska det kanske vara...men jag tänker att litteratur borde vara farlig, vad var det den engelske konstprofessorn sade? Litteratur istället för knark...

Carin Svensson verkar trött.. Hon har rest från sitt andra hemland Nya Zeeland, aktuell med boken Vinterbäcken. Hon reste till Nya Zeeland med båt, Angelina Loro det tog 2,5 månad, på 60-talet. Båten som en stor blå val som plöjde genom vattnet, nu berättar Carin om båtens historia..Hon ligger på botten av Indiska Oceanen nu. Carins son har en tatuering med båtens namn på sin arm. Carin berättar schwungfullt om sitt liv och sina föredetta män. Nya Zeeland har aldrig lämnat mig.

Vinterbäcken handlar om längtan hem och att bli en erkänd konstnär. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, Har knyckt en nära släktings liv, som en spaljé att låta historien klättra på. Han föddes i Stockholms fulaste kvarter; ingången till Åhléns parkeringshus, sen flyttade han till USA och blev silverdesigner...
han vävs ihop med min fiktiva gestalt.. som aldrig blev en känd konstnär. tavlan vinterbäcken utsrålar vemod och ensamhet De okända konstnärerna är fler än de kända,de verkar på konsthistoriens baksida, Utan att bli berömda, vad är det som driver dem?
Varför har du inte skrivit en biografi? undrar folk.
- Det är för att jag är för rädd för faktafel
konsten är en lögn som får oss bättre att förstå sanningen,
Maja Steven: 7 år autistisk poet

in thems i found a rose that was growing for a strange desire---
so that maya can smell me

Av Jenny Morelli

15.12 Loppas mamma

Kerstin Gavander, svenskläraren som hade en manlig vän som en dag avsläjade:
Jag är gay.
– Jag är en lantis från en riktig småstad, jag hade aldrig träffat någon som var homosexuell, så det här var en omvälvande händelse för mig. Under många år hade han fabulerat om alla de kvinnor han hade men som jag aldrig av olika anledningar kunde träffa.
Nu förklarade vännen för hur rädd han var, för vad alla skulle tycka och hur hon, Kerstin, skulle ta det.
Så stort intryck gjorde det här samtalet att det blev en ungdomsbok om flickan Loppan som inte vill berätta att hon när mamma reser bort i jobbet bor hos mammas kompisar – ett bögpar.

----

Nu börjar det skymma och bloggaren, som är jag, känner mig lite dubbel inför att lyssna på så många författare på en och samma dag. Snabba möten, som man ibland önskade var kortare, och ibland vill att de ska vara länge, länge.

------

Det blev fler Loppanböcker om kärlek och vänskap.

14.01 Vallgrens Kunzelman

– Allt började på Gotland, säger Carl-Johan och berättar om innehållet i sin nya bok Kunzelman och Kunzelman. Om fadern, konstkonservatorn, och sonen, hedonisten. Den yngre ärver den äldre... ...och på den vägen är det.
Nu läser Carl-Johan:
"Joakim hade precis tagit avsked från den åldrade museiintendent..."
Från sidan 84 av 434 sidor.
Hitorierna är parallella, den yngre Kunzelman och den äldre,och konstförfalsningarna är så centrala i boken att Carl-Johan själv blivit osäker när han går på Nationalmuseum.
– Det är en bok om lögner.
Alla möjliga former av lögner. Om att mörka, dölja, ljuga för varandra och för sig själv.
– Jag tackar för mig.


Läs även andra bloggar om Carl-Johan Vallgren

14.00 Sista passet...

...nu kommer Carl-Johan Valltren, Kerstin Gavander, Carin Svensson och Henry Bronett.

14.46 Kaffe...

...för alla litteraturintresserade här på ABF.

14.08 Nu kommer Eva...

...Adolfsson.
– Det här är en väldigt speciell dag. Utgivningsdagen för min senaste bok, En liten historia. Även om jag är etablerad så är det den ruskiga eller underbara dagen står om en i alla tidningar så att man nästa dag och tittar i tidningarna säger: Men varför står det inget om mig.
Men det är i morgon. Jag hade bestämt mig för att inte titta på tidningen halv fyra när jag behövde kissa, och jag klarade det, men halv åtta kunde jag inte låta bli att titta i Dagens Nyheter och då blev jag glad. Sen har jag tittat på nätet och det har gått fantastiskt bra. Bingo! Bingo! Bingo!
Det är en lycklig författare som berättar att hennes pappa var författare, kommunist. Litteartur var fiktigt, i synnerhet arbetarlitteraturen. Mamma, hemmafrun, var också väldligt intresserad. Och det där kan skapa skräck hos en som själv vill skriva. En man skriver och en mamma diskar. Sådant gör en orolig i sitt inre.
– Det där har varit en viktig konflikt i mig själv, att kvinnor också kan skriva. Jag kände till det, men blev inte så välunderrättad om det när jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Så för mig blev det viktigt att läsa andra kvinnliga författare.
Och nu berättar hon om böcker hon skrivit. Om hur läsandet av Hamsun och att vara gravid i Sundbyberg blev romanen Förvandling.
– Sen föll det över mig att jag skulle skriva en kärleksberättelse och fånga någonting... något precis.. det där kärleken... den som bara är. De gifter sig inte, en bredvidhistoria, en otrohetshistoria, och det handlar om just det där mötet. Att tillåta mig att inte skriva om samhälle, politik, problem...
Det är en feministisk bok säger hon.
– Hon, likdom jag, har märkt att det är lite problem med männen, även med de mest jämställda, de är ändå inte det. Det skapar problem – i kärleken.
– Jag har fått ett par kommentarer från vänner: Kvadå kvinnosak, hon är faktikst bara kär i en man. Vad är det? Men då säger jag. Genom världshistorien har det skrivits historia efter historia om män som är kära i kvinnor, vem beskyller dem för att inte tänka på samhället. Så då kan väl jag också.
Och nu går hon över till att lycksaliggöra sig sjäv över hur unik recensenterna tycker att hon är. Inte självgott, nejdå, bara lycklig, lycklig, lycklig över att Den lilla historien har blivit mottagen av andra.
– Jag är jätteglad idag.
Dags för kaffe, och Eva kommer fram och ber om en dediciering: Till Eva Från Eva.
– Är det inte underbart med en lycklig författare.
Nu går Eva Adolfsson hem för att fira, "champagnen står i kylskåpet".

Läs även andra bloggar om Eva Adolfsson

13.57 Moa och Johanna och jämställdheten

I och för sig är de ganska lika, men de är inte släkt, har bara samma frisör. Och redan då har jag glömt vem av de unga kortklippta kvinnorna som är Moa Elf Karlén och vem av dem som är Johanna Palmström. (Och det trots att jag träffat Moa förut visar det sig senare pinsamt nog.)
Men nu berättar de i alla fall om hur de åker runt i skolorna och talar jämställdhet. För flickorna som redan kan allt och antecknar varje ord och killarna som sitter längst bak.
En gång berättade en lärare för dem:
– Den där flickan som ni såg nyss, hon blev våldtagen av några killar här i skolan för inte så länge sedan.
Straxt innan hade Moa och Johanna blivit försäkrade att på den här skolan hade man ett aktivt arbete för jämställdhet. Och nu var frågan – hur kan man tycka att man har ett bra jämställdhetsarbete på samma gång som flickor blir våldtagna inne i skolan.
Så det var tvunget att skriva en ny bok, förstås, Äga rum.
Det här gav Johanna och Moa ny kraft att fortsätta med sin jämställdhetskamp som hade blivit lite trött och hänging efter blanad annat FI-förlusten.
Så de satte igång, åkte runt, träffade aktivister fulla av kraft och det är de som får röst och ord i den nya boken.
Feminismen lever, kraften finns där, energin sprudlar och Johanna och Moa fick genom att göra boken mer mod.
– När man tittar på aktivisterna får man syn på samhället, säger Moa eller var det Johanna.

13.44 Frimansson om mormor

– Det här året blir ett väldigt aktivt år för mig, eller så var det förra året som var aktivt, och nu kan jag skörda.
I april kommer Min mormors berättelse ut på Forum där jag och andra kvinnliga författare – Stenberg, Mazetti, Pleijel m fl – om vi ville skriva om vår mormor, berättar Inger Frimansson just nu.
Inger började då läsa de 100 brev som hon hade fått av sin mamma och på så sätt lärde hon känna sin mormor på ett sätt som hon inte gjorde medan hon levde.
Nu byter hon ämne.
Nu talar hon om sin ungdomsroman som kommer senare i år. Det började att hon flytta, bort från stan, till ett hus i Södertälje i Bergvik där kanalen mynnar ut i Mälaren. Det är otroligt vackert, många djur, till och med björnspår – och just de inleder ungdomsboken De starkare.
– Jag får en väldig inspiration där jag bor, det är nog den vackraste platsen på jorden. Märker ni att jag är ambassadör för Södertälje.
Men där det är som vackrast kan det också vara som farligast.
– Jag har hittat på två barn, från ett påhittat land, i en påhittad stad. Men det är faktiskt Södertälje.
Nu tar jag en bild. Nu säger Inger:
– Men ta då inte bilden nerifrån, du vet hur det blir med dubbelhakorna då!
Sedan...
....berättar hon om Råttorna, "den otäckaste bok jag faktiskt skrivit".
Det handlar om bokbranschen och om en kvinna som bor i en stuga ("väldigt när där jag bor faktiskt!). Och en dag hittar hon små skära pipande råttor i sin stuga. De manliga råttorna tar hon bort, kvinnoråttorna får vara kvar.
Och skriver man som författare om råttor så måste man lära sig. Inger brukar ta reda på ordentligt, hon praktiserar, som brandman, florist, bibliotekarie. Och den här gången fick Inger träffa den kvinna som tränar råttorna på Tom Tits experiment.
– Nu får jag verkligen stålsätta mig för att inte tycka att de är äckliga.
Och det gjorde hon, och boken kommer snart.
Ett annat problem som Inger har är barnbarnen. Hon har redan skrivit några barnböcker om en av barnbarnen Sofie, och nu har de andra blivit så stora att de också kräver att sina egna böcker. Hur hon ska lösa det vet hon inte.

13.33 Petrus Dahlin på scen

Aj,aj,aj - talarens grundfel. Börja med att visa svaghet:
– Är det två saker jag inte har koll på så är det tiden och vad jag ska säga.
(varför står du där då funderar den nu lite slitne bloggaren).
Men nu börjar han:
Född i västerbotten, povert och hårt. Mamma, en av åtta barn. Peter hade bara en barnbok när han var liten – Min skattkammare. Mamma jobbade på psyket på nätterna, pappa var polis, dessutom var Petrus blyg.
I tonåren var han så blyg så han inte vågade ringa frisören, nu är det problemet löst eftersom Petrus numera inte har så mycket att klippa.
– Men min hjärna ville ha kul. När jag skaffade hus och inte kunde renovera efter tio och barnen och frun såg blev jag som barn: har inget att göra. Det var då fantasin om igång och jag började skriva böcker.
Vet inte om några av er känner igen dem men jag har skrivit en barndeckarserier Kalle Skavank.
Det började som ett dåligt skämt efter några glas vin med vänner i huset i Bagarmossen.
– Den ska heta Ugglor i Bagarmossen, sa jag och skrattade själv. Och så gick jag förbi en kiosk varje dag, en gammal kiosk från 50-talet. Jag försökte stödköpa dadlar och godis. Men då tänkte jag – det kanske är en liten kille som jobbar i kiosken, han kanske är kioskdeckare. Nu inser ni vilken dålig humor jag har. Dessutom haltade jag på den här tiden, hade en nerv i kläm, och så tänkte jag på min kusin som blivit av med båda benen – och så fick jag ihop Kalle Skavank med ugglorna i Bagarmossen.
Nu berättar han plotten – om mamman som dog, och kusinen som hjälper till att lösa problemen och om att allt som finns med i boken existerar som dödsängeln på Skogskyrkogården.
Nu berättar han om grannarna, som enligt honom inte helt håller sig lagar och regler, mer vågar jag inte skriva, vi kan ju bli anklagade för ärekränkning om Petrus fått saken om bakfoten.
På 4,5 år har Petrus skrivit 11 böcker, bara i år har han skrivit tre.
Barn gillar skräck, menar Petrus, så nu gör han det.
Och nu har de 12 minuterna gått.


Läs även andra bloggar om Petrus Dahlin

Varför frågar alla mig?

Här kommer Cecilia von Strohkirch,med en biblioteksmedarbetares klagosång.
– Undrar ni som jag varför alla viskar när de kommer in på biblioteket? Hur ska jag kunna hjälpa någon om jag inte hör vad de säger? Och även om jag hör vad de säger så blir man inte glad ändå. Ofta säger de: Har ni han Stig Larsson? Så nu har vi det, kremerad och klar.(Var det där kul?)
– Sen frågar folk: Jobbar du här? Nej, säger jag, jag älskar bara att ställa saker i alfabetisk, vill du vara med. Eller också säger de: Kan man kopiera här? Nja, nu står du faktiskt vid sidan av kopiatorn.
– Annars brukar jag riva ut sista sidan i deckarna.
– Varför är alla så förbannade på Liza Larsson – är hon inte författare? Ska inte hon hitta på saker. Vetenskapskvinna är hon ju inte, hon jobbar på Expressen.
Och så berättar hon om hur det är bibliotekarie och standupkomiker och vad hon svarar på vad det är att vara tjejkomiker:
– Först går jag upp och tänker: jag är tjej. Sedan tar jag en tjejdusch och äter en tjejfrukost och tar tjejtunnelbanan till tjejmedborgarplatsen.
Nu berättar hon vidare, om hemlösa och hur hon ger de förra årets rikskuponger för att sedan smyga efter de för att se hur de hanterar besvikelsen. (Det var inte särskilt roligt heller.)
Det blir aldrig några heta möten i förråden, två nakna bibliotekairer och en rulle bokplast. Det finns inga heta bibliotekarier.
Jag är singel. Och det tycker jag är så jävla konstigt. Särskilt med tanke på alla menlösa fula människor som är ihop med varandra. Man ser det på Götgatan. De håller varandra krampaktigt i handen som om de sa: Vi finner ett sjukt nöje i att ligga med varandra...
Hon kallar sjuksköterskor imbicilla, mannens könsorgan för mördarsnigel, du ser ut som min favoriträtt – köttfärs...
...jag har nog ingen humor, för publiken skrattar men inte jag. Själv gillar jag medkänsla och varm ironi.
Nej, nu tar jag en paus – snart kommer författarna.

13.10 På plats igen

Ätit sushi och tjyvlyssnat på fyra affärsmän som ömsom var lyckliga över ett de fått så många nya kunder den senaste veckan:
"Tur att det är kris annars hade vi inte klarat den här anstormningen."
Och ömsom fnissande talade om hur stressade de var:
Man 1 "Det senaste året har jag frågat mig sjäv – varför gör jag det här."
De andra skrattar.
Man 2 "Du är i alla fall inte som advokaten som jag träffade förra veckan som sa: Det är bäst att den här förhandlingen går fort så vi hinner bli klara innan jag får hjärtinfarkt."
Men nu är vi i alla fall tillbaka på ABF huset och alla deltagarna håller på att samla sig.
Därborta sitter Eva Adolfsson, vars bok recenseras i tidningarna idag och som jag läst och tycker så mycket om.
Inger Frimansson skymtar jag också där borta.
Och framför mig sitter Författarcentrums ordförande Helena Öberg som blivit inspirerad och nu försöker komma in på deras site för att blogga live hon också.
Lycka till – låt oss blogga stafett!

Stavning och sådant

Ni ser – vi stavar väl sådär när vi skriver i den här takten. Men med tiden kommer vi att gå igenom texterna, stava rätt, rätta till och lägga dit länkar och annat smått och gått.
Nu ska vi äta.

11.49 Nu tar vi lunch.

Hoppas ni också får något gott att äta.
Vi är tillbaka 13.15.

11.47 Ny blogg på Författarcentrum

Författare har ordet – medlemmar i Författarcentrum delar med sig av sina tankar.

11.35 Nu är det dags för serier

Patrik Rochling berättar att han började egentligen inte med serier utan skrev litterär prosa och fotografera och målade. Men det bar inte.
Av en slump sommaren 2000 satte han igång med ett samarbete och skrev ett seriemanus tillsammans med en tecknare. Och sedan dess har de en löpande utgivning.
– Jag skriver manus och tecknar bakgrunderna och så skissar hon figurerna och tuschar det mesta. Vi har medverkat i olika antologier i Sverige och Finland och gett ut fyra serieromaner och en bilderbok för barn i höstas. Känslorna finns kvar heter den och används när barn blir omhändertagna i familjer där det förekommer våld.
Serier, berättar han, är jämngammal med filmen, men till skillnad som filmen så utvecklades serierna dåligt till en början. Det är bara de senaste decennierna som serienmedlet har hittat nya vägar. Det som lockade Patrik till serierna är det sekventiella berättande. Många ser serien som en kombination av bild och ord, men kärnan för mig är att rutor läggs till varandra som block. Och för varje ruta som skapas så är det som att upphäva tiden, varje ruta kan placeras i olika tider, framtid och dåtid är alltid närarande, de är som ett pussel som går att kombinera på olika vis.
Klara och Johanna, seriefigurerna, var 15 år när Patrik och hans kollega började, men nu är de lika gamla som han själv, 32, kanske kommer de sitta på hemmet i lagom tid för Patrik blivit gammal.
Patrik skriver gärna om kvinnor för att inte bara göra sina figurer till blåkopior av sig själv.

– Våra liv är fragmentariska, vi går inte längre i någons fotspår. Vi måste skapa våra liv. Klara är konventionell, först lever de i ett förhållande, men går sedan isär. Klara blir präst, arbetar, träffar en ny kvinna. Johanna far omkring och vet inte vad det ska bli av henne. Hon utvecklas, står still, ibland går det baklänges.
– Jag använder rutorna för att illustrera detta. Går fram och tillbaka. Det är inte alltid en lustfylld process. Efter nästa bok tänker jag: Usch, det här blev inte så bra, hur ska jag göra nästa bok bättre. Och efter nästa bok tänker jag samma sak. Och efter tredje boken tänker jag: Neeeej, hur ska jag nu göra.
Utöver att skriva så arbetar Patrik som lärare i serieteckning och filosofi där han försöker föra över de kunskaper han har. Det finns inte så mycket skrivet om serier. Det är en väldig rörelse, men fortfarande en subkultur. När jag lämnar över mina böcker till människor som inte är så vana. Två reaktioner, de bläddrar lite förvirrat och sedan desperat – "hehe det där var kul" - då har de bara läst en ruta och ser inte dramatiken runtomkring. Man måste lära sig läsa en serieroman, det är en långsam process. Det är så mycket jag inte förstår som inte är berättat ännu. Jag gör ju saker som ingen annan har gjort. Det finns många vita fläckar på kartan. Jag skulle vilja se hur seriekonsten kommer att se ut om hundra år då den fått bre ut sig.
Serier går att läsa på ett annat sätt än en bok: Man får läsa lite här och där, man kan titta bara på bilderna, läsa en bit i taget eller börja från slutet. Det är mer ett pussel än en löpande text.
I framtiden hoppas Patrik kunna summera vad det blev av hans sökande efter serieromanens konstruktion.
– Jag söker lika mycket som mina karaktärer och varje berättelse är ett sätt att komma lite längre för att förstå var jag befinner mig.

11.23 Nu kommer Daniel...

...Boyacioglu, som kommer med en diktsamling i vår. "Det är inte hennes fel att jag gråter" (om jag inte missuppfattade).
Och nu läser Daniel:
"...ord är svårare att stapla..."
Nästa dikt:
"Be mig läsa en dikt", heter den:
"Be mig läsa en dikt/ välj vilken ni vill/ jag kan alla utantill/ de bär mitt liv... be mig berätta vad jag gjorde igår/ och jag blandar ihop dagarna."
Nästnästa dikt, eftersom jag hoppar över en:
"Att bära andras hemlighet är som att bära sin egen...",
som handlar om grov misshandel inom familjen,
"...han slog hennes huvud mot elementet...",
"...säg att din mamma är en hora...",
"...vi la oss på en matta i hallen och bad för vår ofödda lillebror."
Och nu säger han: Det finns inget bra sätt att gå vidare här så jag går bara vidare. Kanske med en kort dikt istället som blir ganska rolig i sin litenhet när man döper den till Manifest:
"En dikt är en triumfbåge..."
– Jag hoppar över en till.
– Två till.
– Tre.
– Den här är fin, den heter En kvarts ton.
"En libanesisk trumpetare kom hem efter tio år i Paris..."

Den är märkligt tyst i publiken. Då och då hörs den där lilla sucken, det lilla hummet, som är en slags blandning av medkännande och medhåll.

Begagnade stringhyllor:
"Jag kollar på begagnade stringhyllor, då låter jag mitt livs nästa mål att vila på den... (Om jag nu uppfattade rätt vad du sa Daniel).
Nästa heter: Vart har jag lagt min flugsmällare?
"...det här surret har börjat irritera mig..."
Och nu avslutar han med en liten rimskola:
"...ett bättre sätt att rimma på jag – bankomatuttag..."

Läs även andra bloggar om Daniel Boyacioglu, poet, dikt, poesi

11.13 Lina Forss mer eller mindre 42 år...

...och som nästan skrivit tre böcker.
Hon har skrivit Vildängel som hon numera anser är pinsamt självbiografisk. Och nu kommer den sista trilogion, som hon ska skriva i eftermiddag och som kommer ut nästa vår.
En curlingmorsa med grav klimatångest som jobbar för Tara men helst skriver böcker.
Hennes senaste bok som kommer i april heter Agnes hjärtar Edagar. Den går pretentiöst i Den allvarsamma lekens fotspår. "Om man inte är prententiös varför då göra det", som Markus Birro säger.
Agnes är en författarinna som är gift med Ragnar. Han håller henne för burfågel men tycker hon börjar bli mest pytonorm.
Men nu blir Agnes kär i Edward.
En av orsakerna till att den här boken kom till var för att Lina ville bli bättre på att skriva. Det finns de som säger att Agnes är en borderlinepersonlighet och när Lina titta på wiki vad borderline är så måste hon ge dem rätt. Agnes kan kryssa i varenda ruta.
Agnes är oerhört självisk. Så möter hon Edvard som inte accepterar hennes sätt att vara. Agnes är ett kvinnoporträtt, det jag är bäst på. Jag har börjat studera män, mina manliga vänner. Vad vill jag säga? hysterisk noggrann med att inte ta ställning mot mä'nniskor eller för skilsmässa även om min förläggare hävdar att jag gör det. Jag vill belysa människor från alla möjliga synvinklar.
Jag arbetar inte med sanning utan med trovärdighet. Men detta skulle kunna ha hänt.
Så läser hon ur boken.



Läs andra bloggar om Lina Forss

11.00 Dags igen! Macondo

Nu är det dags för världslitteraturen. Mats Kempe som är bibliotekarie på Världsbiblioteket berättar om det lilla Sida-finansierade ickekommersiella specialbiblioteket där alla kan leta efter den stora globala litteratruskattkammaren.
Mats jobbar med läsfrämjand med böcker från Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika i svensk översättning.
Han vill få förlagen att översätta littartur från den här delen av världen, sprida de som översätts och fånga upp gammal litteratur som redan är översatt. De som reas, förstörs och försvinner. Mats och hans kolleger letar rätt på dem och visar upp dem.
Tillsammans med Tranan så ger biblioteket ut Macondo-serien, klassiker som inte längre går att få tag i.
Det viktigaste verktyget är macondo-websidan (länk kommer), namnet kommer från Marques (åh hur stavar han) Hundra år av ensamhet.
Det här är ett uppslagsverk för den här litteraturen. De vill vara kompletta. Här ska finnas allt som översatts från de här världsdelarna. En guldgruva alltså för alla som vill bredda vårt läsande.
Nu visar Mats hemsidan - här har ni den: MACONDO
Här finns böckerna, och texter om författarna, länderna, litteraturen.
Bibliotekarierna arbetar så fort de bara går men har egentligen inte speciella resurser för att sköta hemsidan.
– Det finns mycket mer än man tror, säger Mats. Vi räknar med 60 poster per år, det är framförallt vuxenlitteratur som översätts. Bilderböcker för barn är bara 5 - 10 stycken, och allra minst är ungdomsböcker. Det gör att vi prioriterar barn och ungdomslitteratur i vårt arbete.
Mats känner sig lite stressad, han har bara tio minuter på sig och skulle helst vilja tala i flera timmar.
– Det finns stort intresse på skolorna att få in den här litteraturen i skolan. Men hindret är kunskap om böckerna och material.
Om det ändå fanns en antologi med ungdomstexter från hela världen, tänkte Mats. Så småningom hamnade han på ett möte hos gruppen Hemliga trädgården och där träffade han Birgitta från Karavan (C eller K), som precis gjort en antologi, och Mats och hans kolleger på Värmdögymnasium gjorde snabbt ett studiematerial som ligger gratis på macondos hemsida.
Tillsammans med Adlibris har Mats också skapat världslittearturklubben som informerar om globallitteratur för den som är intresserad. Boktips, ländertips, författartips – och recept.
– Hörrni, nu ska jag sluta på en gång.

10.46 Paus och Jenny minglar

Nu är det paus, kaffe förstås, författarna har klassträff och Jenny minglar. Själv sitter jag och lägger in lite bilder och fixar till det vi redan skrivit.

Läs även andra bloggar om Daniel Boyacioglu, poet, dikt, poesi

Hon dansar Malin Isakssons ord

Det står en teckenspråktolk borta vid det rutiga draperiet. Värsta häftiga jobbet, jag ska försöka filma henne sedan. Det är som att hon dansar fram språket som kommer ur författarnas munnar..
Om jag fortsätter på mitt hästmarknadstema får detta godkänt...
Nu är det dags för Malin Isaksson. Jag gillar hennes röst.
Så här säger hon.
– Jag drabbas ofta av att jag inte kan sluta mina bokprojekt, jag vill inte lämna mina personer. Jag vill lägga till, även när jag står här inför er och läser vill jag gärna lägga till några ord, eller låta er skriva till ett nytt slutkapitel. Låta ungdomar chatta vidare på romanen.
– Men jag måste ju sluta, måste kunna säga till min förläggare att jag är färdig, att det nu är en bok.
För att få fortsätta med min senaste romanen så bestämde jag mig för att intervjua huvudpersonen. Hur gick det för dig ville jag fråga och bad en vän spela hennes roll.
Och så sätter Malin på en ljudfil och vi får lyssna på hur de lät när de i något slags café samtalar om livet efter romanen.
Lyssna själva, filen finns på Malins sida
Intervjun på Bonnier Carlssons hemsida.
Av Jenny Morelli

Malin Isaksson

Hennes bok "Rör vid mig" handlar om våldsamma utagerande tjejer, om tjejers maktkamp
Huvudpersonen Ann har precis börjat på gymnasiet..där träffar hon ett gäng tjejer, fem personer som behöver varandra av olika anledningar...
Av Jenny Morelli

Malin Isaksson

Översättaren, barnboksförfattaren och konditorn

Kristian Carlsson var namnet....Skrattets sanninghalt..fniss på dig betyder helt enkelt hej... når ett fnitter dina tänder...fnitterakrobaterna...i alingås...spelar spratt och jobglerar med sina mungipor får man fnatt på stadens arbetsplatser gör de stora insatser pussgurka..fnitter...nippertippan..mycket väsen om insekts...Han visar jättefina bilder...ska försöka visa dem... "En del insekter fortsätter att äta bajs". Det här var en kul typ. varm bechamel..en skånsk ung Lennart Hellsing...solen är erotisk, jag googlar lite på honom.... han tycker det är fantastiskt att få använda ord och ser ljust på framtiden.
av jenny morelli

Kristian Carlsson är född 1978 och bosatt i Malmö. Han debuterade som författare 1996 och har gjort en del konstfilm på 2000-talet. Med “litteratur i projektform" har han sedan 2006 flitig medverkan i tidskriften OEI.

Lilian O Montmar på författardagarna

Nu står läraren som blivit författare i talarstolen. Lilian O Montmar berättar att alltihopa började med att hon ville ge sina elever en stark läsupplevelse. Hon har skrivit åtta romaner på tyska och svenska om människor och händelser som präglat deras liv.
Hon har levt i tre kulturer och vet att det är svårt att få ett jag när man inte växer upp på ett ställe. Svårt att skaffa sig en identitet. Vad händer med människor som har den uppväxten. Hon vill visa att det finns en framtid, med tiden man lever så blir det lättare. I Kärlek, vänskap och rockenroll berättar hon om en flicka som kommer till Wien, vad händer med hennes identitet och egenvärde när hennes nya kille överger henne.
Hur skapar man sig en identitet i en ny kultur på samma gång som man blir dumpad.
Hennes viktigaste verktyg för att komma vidare är en – fiol.
Lilian läser ur en av sina böcker, den som är kvintessensen av 30 år som lärare.
Berättelsen handlar om Viktoria 15 år som aldrig var påläst, aldrig kom i tid. Och Lilian var på henne, tjatade. Först när Viktorias hamster dog fick Lilian veta vad det var som fick Viktoria att missköta skolan.
"Vem känner till en annans persons tankar, eller hur andra människor har det till vardags?"
Nej, Viktoria var inte lat, inte inkapabel, inte oduglig – hon hade en mamma som inte var där, som var sjuk, som låg på sjukhus.
– När jag är ute i skolorna försöker jag lära eleverna hur man skapar, gör karaktärer, komponerar. Men jag vill också lära dem hur man använder skrivandet för att förstå sig själv. Det är många ensamma ungdomar därute, jag vill stärka dem med det jag skriver. Jag vill ge dem självkänslan åter, att de har ett jag, en identitet. Jag vill också få lärarna att använda litteraturen, boken, som ett sätt att i skolan stärka ungdomarnas identitet.
Nu är det dags för nästa gäst.

Ordföranden har ordet

Helena Öberg har just inlett dagen.
Litteratur, sa hon, är idag viktigare ån någonsin.
"I tider av kris är kultur stärkande, nödvändigt och framåtblickande."

Peter Arrhenius är första författare upp på scen. Han presenterar sig utförligt och berättar att han jobbat på SVT bland annat och kommer ut med en bok i höst som heter "Aldrig som de andra". Det är som ett säljsnack...söker han jobb? Jo, han har precis sagt upp sig från SVT...ja, han vill helt klart ut till biblioteken och prata...den framtida frilanstillvaron ter sig mindre mörk om man kan få läsa ur sin egen bok på bibblan...
Av Jenny Morelli

På plats på Abf-huset

Stället är fullt av folk från hela Sverige. Vi dricker kaffe, äter mackor och jag har bland annat pratat med en tjej som heter Jenny. Hon är här för att kolla in vilka författare som hon kan tänkas bjuda in till sitt bibliotek. Och hon var en av dem som var med i det där fotoreportaget om sexiga bibliotekarier som publicerades i Vice för några år sedan. Det är lite talangjakt eller hästmarknad över evenemanget. Biblioteken kollar in vilka författare som duger live. Snart börjar det. Jag ser bland annat fram emot att träffa Daniel Boyacioglu. Honom har jag intervjuat. Han är våg. Hur charmig som helst.
Jenny Morelli

I MORGON LIVEBLOGGAR VI

Författardagarna på ABF-huset i Stockholm.
Häng med!
START: 9.30
SLUT: 16.00
Vi livebloggar så mycket vi orkar.

SES DÅ!
Jenny Morelli
och
Ann Lagerström

John Updikes bästa...

...enligt Time Magazine.
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Förbereder fredagens livbloggnin

I morse hade Jenny och jag ett möte om fredagens livebloggning från Författarcentrums författardag.

Att ta med:
Bärbar dator.
Bärbart internet.
Bärbar telefon med kamera.
Två reportrar – Ann och Jenny som varvar.

Och här kommer programmet.
Är det någon särskild författare du vill att vi ska bevaka  – hör bara av dig nu eller under hela fredagen:
ann.lagerstrom@vilaser.se

PROGRAM
Författardagen den 30 januari 2009,
 Zetasalen, ABF-huset i Stockholm   

Program     
09:30-10:30
Peter Arrhenius
Lilian O Montmar
Kristian Carlsson
Malin Isaksson
       
10.50-11.45
Macondo – vägvisare till världslitteraturen
Lina Forss
Daniel Boyacioglu   
Patrik Rochling

13.15-13.30
 Varför frågar alla mig?
 En biblioteksmedarbetares klagosång. Cecilia von Strohkirch
   
13:30-14:20
Petrus Dahlin        
Inger Frimansson
Johanna Palmström
Moa Elf Karlén
Eva Adolfsson

15.00- 16.00
Carl-Johan Vallgren
Kerstin Gavander
Carin Svensson
Henry Bronett

TILLBAKA TILL VILASER

Ali Smiths nya

Maria Russo recenserar Ali Smiths nya noveller The First Person and Other Stories i New York Times idag.
Intressant, skriver Russo, men Ali är lite väl övertydlig i sina försök att bevisa att män bär sig illa åt mot kvinnor. Vore bättre om hon predikade mindre.