Varför frågar alla mig?

Här kommer Cecilia von Strohkirch,med en biblioteksmedarbetares klagosång.
– Undrar ni som jag varför alla viskar när de kommer in på biblioteket? Hur ska jag kunna hjälpa någon om jag inte hör vad de säger? Och även om jag hör vad de säger så blir man inte glad ändå. Ofta säger de: Har ni han Stig Larsson? Så nu har vi det, kremerad och klar.(Var det där kul?)
– Sen frågar folk: Jobbar du här? Nej, säger jag, jag älskar bara att ställa saker i alfabetisk, vill du vara med. Eller också säger de: Kan man kopiera här? Nja, nu står du faktiskt vid sidan av kopiatorn.
– Annars brukar jag riva ut sista sidan i deckarna.
– Varför är alla så förbannade på Liza Larsson – är hon inte författare? Ska inte hon hitta på saker. Vetenskapskvinna är hon ju inte, hon jobbar på Expressen.
Och så berättar hon om hur det är bibliotekarie och standupkomiker och vad hon svarar på vad det är att vara tjejkomiker:
– Först går jag upp och tänker: jag är tjej. Sedan tar jag en tjejdusch och äter en tjejfrukost och tar tjejtunnelbanan till tjejmedborgarplatsen.
Nu berättar hon vidare, om hemlösa och hur hon ger de förra årets rikskuponger för att sedan smyga efter de för att se hur de hanterar besvikelsen. (Det var inte särskilt roligt heller.)
Det blir aldrig några heta möten i förråden, två nakna bibliotekairer och en rulle bokplast. Det finns inga heta bibliotekarier.
Jag är singel. Och det tycker jag är så jävla konstigt. Särskilt med tanke på alla menlösa fula människor som är ihop med varandra. Man ser det på Götgatan. De håller varandra krampaktigt i handen som om de sa: Vi finner ett sjukt nöje i att ligga med varandra...
Hon kallar sjuksköterskor imbicilla, mannens könsorgan för mördarsnigel, du ser ut som min favoriträtt – köttfärs...
...jag har nog ingen humor, för publiken skrattar men inte jag. Själv gillar jag medkänsla och varm ironi.
Nej, nu tar jag en paus – snart kommer författarna.