Får man skriva vad som helst om andra

Som vanligt vaken någon timme på natten.
Tänder, greppar närmaste bok. Det är inte svårt, på nattduksbordet fullt, på golvet runt det, fullt, till och med den bokhylla maken desperat har ställt upp på min sida för att kunna ha en chans att dammsuga är också den numera full.
Jag läser inte en bok, utan många, många, och allra långsammast Eva Adolfssons En liten historia som recenseras på fredag. Långsamt för att den är så vackert formulerad, och för att den är så kort och jag inte vill att den ska ta slut.
Nu, denna natt, tänder jag lampan, ställer ner den på golvet för att stackars maken inte ska vakna och tar en bok i högen. Det råkar vara Merete Mazzarellas, När vi spelade Afrikas stjärna (Forum) som legat här bra länge utan någon uppmärksamhet.
Den är oläst, så jag börjar från början och ger mig in i mor- och farmödrarnas värld.
Nej, jag är inte alls där ännu, med barn som precis flyttat hemmifrån utan en enda tanke på att blir flera. Men det är alltid intressant att försöka förstå hur andra människor i andra situationer tänker.
Det är inte farmorsrollen som engagerar mig, utan utelämnandet – av barn och barnbarn och svärföräldrar. Merete bearbetar sin egen farmorsångest genom att berätta vad de andra säger, gör och vad hon tänker om det.
Och då minns jag en krönikör vi hade på Idagsidan när jag arbetade där under många år som varje vecka berättade om släkten. Roliga saker och ibland svåra och jag tänkte alltid. Vet de om detta? Vill de vara med om detta? Vill alla människor vara offentliga?
Mia i Liza Marklunds Gömda ville vara det till sådan grad att hon inte riktigt verkar ha brytt sig om om det som stod i boken var sant, lite sant, eller inte alls sant.
Hennes son ville uppenbarligen inte vara offentlig i Gömda, men i boken Sanningen om Gömda.
Och sedan funderar jag vidare i mitt sömniga tillstånd, 04:32. Det finns något fantastiskt med att vi i sådan hög grad börjat dela med oss av det privata till varandra. Att vi inte längre, som när jag var liten på 60-talet, är så förtegna och hemlighetsfulla att ingen får veta.
Nej, inte visste någon hur det såg ut innanför dörrarna hemma hos mig när gästerna hade gått. Inte ens mina föräldrars allra bästa vänner hade en aning om hur mamma och pappa kämpade med balansen mellan närhet och frihet, mellan att leva tillsammans eller fly. (Ni ser, här låter även jag er glutta in i den lite dammiga stadslägenheten på Vanadisvägen i Stockholm anno 1967.)
Nu, när många offentligt på tv, i tidningar, böcker och internet, är vidöppna, kan vi gemensamt konstatera: alltid är det något i varje familj, hos varje individ som skaver och skakar och stör och varar.
Du är inte ensam, som Jonas Gardell brukar hävda är budskapet i allt han skriver.
Det är skönt. Det är befriande. Det ger oss en tillåtelse att slippa försöka upprätthålla en falsk yta.
Problemet är ju bara att när jag berättar om mig, när Merete berättar om sig, så måste hon tvunget också berätta om de andra.
Mina föräldrar är döda, så de kan jag berätta om. Eller förresten, har man rätt att berätta som man vill om de döda. Som Helena Henschen gör som sin släkts stora drama i boken I skuggan av ett brott, (Brombergs), den som nu ska bli film. Kan jag som författare, journalist, bloggare använda mig av andra människors liv hur jag vill. Eller har var och en coypright på sitt eget liv.
Ja, vill jag ropa å ena sidan.
Men sedan, nej.
Våra liv är inte våra egna, varje sekund blandar jag mig med andra människor, påverkar dem, låter mig påverkas, berör och berörs, förändras, förändrar, förstör, förstörs, förödmjukar, förödmjukas, förenas, förverkligar, förbinder, förtiger, förbrukar, förstärker (där hakade jag upp mig) till dess gränserna mellan oss blir suddiga.
Mitt liv går inte att skilja ut från andras, och därför kan vi inte undvika att berätta varandras historier.
Enda lösningen jag finner där i natten är att mycket tydligt låta var och ens version av verkligheten vara hennes egen högts subjektiva version av vår kollektiva tillvaro.
Den är inte sanningen, den är min sanning, Meretes version av hur relationerna ser ut i hennes familj, hennes föreställning om vad barnbarnet har sagt om mormor och morfar, vad de de andra i familjen känner och vill och gör är bara hennes egen. Andra deltar i mitt drama. Men min version av detta drama är ändå allenast min.
05.30 lägger jag undan boken och nästa morgon vid kaffet och morgontidningarna läser jag i DN att Konsumentverket tänker undersöka om Piratförlaget gjort sig skyldig till vilseledande marknadsföring när de på omslaget kallar Gömda för "en sann historia".
Och jag tänker varje berättelse där ett jag försöker beskriva något som hänt henne och andra är en endast en färgad flisa av verklighet.

Dela på marginalen

Det här får ni inte missa. The Further of the Book, en del av den armada av bokälskare som tycks dra fram över klotet, har startat den fantastiska projektet The Golden Notebook. Sju kvinnor har fått tillgång till ett nytt program där de kan läsa Doris Lessings bok på nätet, sida för sida, och i marginalen som är bred och fin anteckna tankar, infall, idéer.
När du bläddrar igenom boken så kan du följa dina medläsarinnors reaktioner, notera eller reagera och läsa vidare.
Det var meningen att kvinnorna skulle hålla på ett antal veckor, men nu vill de inte sluta. Pröva själv här, men se upp det är svårt att slita sig.
Dessutom...
... The Golden Notebook tillhör Barack Obamas favoritböcker.
Vad tycks:
The Bible
“Parting the Waters,” Taylor Branch
“Self-Reliance,” Ralph Waldo Emerson
Gandhi’s autobiography
“Team of Rivals,” Doris Kearns Goodwin
“The Golden Notebook,” Doris Lessing
Lincoln’s collected writings
“Moby-Dick,” Herman Melville
“Song of Solomon,” Toni Morrison
Works of Reinhold Niebuhr
“Gilead,” Marilynne Robinson
Shakespeare’s tragedies
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Den sociala boken

En är en bok är en bok.
Eller kan boken blir något mer, också?
Här kommer några förslag:
Bok med historia: I varje bok skrivs det in vilken bokaffär som sålt den, vem som köpt den, vart den hamnade, vilka som läst den, var den varit.
Boken innheåller en digital oändlig postitlapp för anteckningar, hälsningar, minnen.
Varje bok förses med ett chip som aktiveras när boken öppnas. På en karta skriver du in bokens titel och får genast veta var i världen någon läser samma bok som du.
Läs många fler förslag på Chocolate and Vodka vars bloggare i helgen var på Penguines Bookcamp, en uppfinnardag för alla som bokälskare som vill se sin älskling överleva den digitala tidsåldern.

TITTA IN I GIFTSKÅPET

Längst in i Forum Nackas bibliotek står ett skåp med stängda dörrar. Där inne finns bibliotekets samlade böcker av förbjuden litteratur – sådant som på sin tid svartlistats och sådant som anses fult, farligt och snuskigt.

ViLÄSER på plats på Publicistklubben i Stockholm

Just nu befinner sig ViLÄSERS redaktion på Publicistklubbens möte på Kulturhuset i Stockholm, och idag ska de flera hundra journalister som samlats här för en gångs skull debattera böcker: Liza Marklunds bok Gömda och Monika Antonssons bok Mia Sanningen om Gömda.
Två motsatta bilder av ett familjedrama som idag är historia.
Monika Antonsson är här liksom Anne-Marie Skarp, Marklunds förläggare.
Mia, det är huvudpersonen i Gömda, och det var hennes son och hans pappa som sökte upp Monika Antonsson och bad henne berätta deras historia. När ett förlag dök upp och stödde förslaget så satte Antonsson igån.
Varför gjorde du det, frågar dagens debattledare Ulrika Knutsson.
– För att det var så spännande, som en deckare, svarar Monika.
Och Liza Marklunds förläggare Anne-Marie Skarp från Piratförlaget stiger upp på scenen och säger att hon är förvirrad. Hon har nämligen upptäckt att den bok som Antonsson skriver om och kritiserar är Bonnier Albas gamla version.
– Den har jag aldrig läst, säger Anne-Marie. När vi tog över boken skar vi ner den med 30 procent. Det är den boken jag talar om. Dessutom har jag alltid betraktat den här boken som en roman, i vår utgåva står det dokumentärroman. Det jag lärt mig av den här debatten är att människor uppfattar romaner som sanningen.
– Men i den här boken, säger Monika Antonsson och viftar med Bonnier Alba-upplagan, står det att den beskriver sanningen och huvudpersonen själv, Mia, har alltid påstått att det är sanningen. Om det inte varit så hade jag aldrig skrivit min bok.
– Men, säger Anne-Marie Skarp, jag har i alla fall alltid betraktat den som en roman. Så fort en författare för in ett uns fantasi i en bok så är den ju inte längre dokumentär utan just en roman.
Men...
...och nu vänder sig Ulrika Knutson till den panel med kända journalister som bjudits in till dagens debatt:
– Är den här diskussionen viktig? Och är den så viktig att ni tidnings- och tvjournalister borde ha skrivit om detta så fort Monika Antonssons bok kom ut?
Ja, det är alltid viktigt att diskutera vad som är sant och inte sant, säger Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten.
Nej, sant eller inte sant är en uråldrig fråga, säger Jan Helin, det är egentligen inget nytt.
Ja, därför att Liza Marklunds bok handlar om en viktig samhällsfråga, säger Leo Lagercrantz, redaktionschef på Newsmill.
Och så går diskussionen över i vad journalisterna har skrivit, vad de borde ha skrivit och hur det kommer sig att det är bloggarna som drivit den här frågan snarare än de traditionella medierna.
– Visst var vi sena, säger Gabriel Byström på Göteborgs-Posten, men vi har ingen anledning att hålla Liza Marklund om ryggen. Och det är sant, bloggarna var snabbare.
Var det för att Liza Marklund känner stora delar av medievärlden, som fick er att vänta?
Eller var det för att Monika Antonssons bok kom ut på ett litet förlag och därför betraktades med misstänksamhet?
Är det för att media (läs manliga kulturredaktörer) har ett behov av att fälla framgångsrika kvinnor som bevakningen sista veckan blivit så kraftfull?
Är det för att Liza Marklund varit en av Sveriges tuffaste krönikörer som låtit sin piska vina över olika maktpersoner som hon nu själv får pisk?
Eller är det för att Gömda är ett av Sveriges mest lästa böcker som det är viktigt att diskutera den?
Eller är det för att den här boken faktiskt i grunden är rasistisk, som den bör ifrågasättas – den muslimske mannen är förövaren, räddaren har i Lizas version blivit en blåögd svensk?
– Ja, säger Leo Lagercrantz, bara av det sista skälet skulle du kunna göra slarvsylta av den här boken? Och så vänder han sig till Jan Guillou som sitter i publiken.
Nu räcker han upp handen, Liza Marklunds förläggare Anne-Marie Skarps man, Jan Guillou. Följ med nu:
– För det första har jag inte gjort det (slarvsylta)eftersom jag inte har läst boken. Jag har kommit överens med Liza Marklund om att inte läsa den för att jag inte är rätt läsare, dels har jag i många år jobbat inom samma genre och ser därför direkt skarvarna och skulle störas av det, dels anser jag att hennes politiska projekt för min del slår in en hel serie öppna dörrar.
– Liza har gjort det som många reportrar skulle gör för att t ex skildra den palestinska frågan. Man väljer ut en kvinna i Gaza eller Jerusalem och berättar den fantastiska historien. Antingen som ett reportage, det betyder att man berättar det som är sant, eller som en roman, som Leon Uris, något som är nästan sant. Eller om det ligger så nära sanningen så att det nästan är sanningen kan vi kalla det för dokumentär roman.
– I Lizas fall är det så att hon tagit en person som grundmodell och kring den gestaltens verkliga historia har hon modellerat sitt program för misshandlade kvinnor och på så sätt fått det lika praktiskt berättat som Palestinas historia.
– Ett reportage av den här sorten hade jag sågat längs fotknölarna, men nu är det en roman.
Ulrika Knutson: Men du gick ju hårt åt Åse Seierstads bok om bokhandlaren i Kabul, är inte det samma sak?
Jan Guillou: Men hon sa att vartenda ord är sant.
Ulrika: Men det sa ju Liza Marklund också.
Nu förirrar sig Guillou, men lyckas på något sätt få det att framstå som att Marklunds bok ändå är en roman (trots att hon sagt offentligt flera gånger att allt i boken är sant) och att det inte är så med Seierstads bok. Hur han lyckas argumentera kan jag inte reda ut.
Nu reser sig Monika Antonsson upp:
– Nu förstår jag inte, säger hon. När jag gick i skolan lärde jag mig att sant är sant och falskt är falskt, kan vi inte hålla oss till det?

På önskelistan – bokcirkel för hemmafruar

"Jag skulle vilja köpa ett hus där och starta en feministisk bokcirkel för stadens hemmafruar. Vilket kaos vi skulle kunna ställa till med."

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri i senaste numret av Kyrkans tidning om sina föräldrarnas hemstad Midyat i sydöstra Turkiet.