22.29 Sara Mannheimer

Även om man skulle behöva andas ut så går vi vidare, säger Svante.
Här kommer sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Mannheimer med sin bok Reglerna. Författare och glasblåsare är hon. Lika allvarlig med båda, men på ett olika sätt. Hemligt var det att skriva, säger hon, ett svårt allvar, farligt.
Är det inte ensamt att vara glasblåsare, undrar Svante?
– Tycker du? Det är väldigt socialt, en möjlighet att möta människor och miljöer som man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Som i Småland där man kan stöta på en udda existens vid någon slipkran.
Hennes glashytta ligger i Sickla i Stockholm. Hon har kurser, man kan få komma dit och blåsa. (Anmäl dig här!) Själv gör hon dricksglas. Hon gillar inte konstglas, det blir så fint. För fint.
Ska du skriva en andra bok? Den obligatoriska frågan än en gång.
– Men Reglerna är så tunn, även om den var den första kan väl den kallas för en mellanbok.
Men visst. Skriva mer. Fast det vita arket, säger hon, är verkligen väldigt vitt när man ska börja.
Boken handlar om en kvinna som försöker få ordning på livet, och där är männen, och överallt i boken, säger Svante, finns citat han vill citera.
"Jag vill skapa skapelsen levande", står det, det vill man gärna och ofta citera.
Vad hejdar kvinnan i boken? Från att skapa sig levande?
– Det är ju det hon försöker komma på, säger Sara lite undrande.
Vad hindrar henne?
– Jag kan inte svara på det, säger Sara.
(Och jag tänker, måste författare vet allt om sina romanfigurer? Måste författare vara sina romanfigurers psykoanalytiker, läkare, lärare, föräldrar, sådana som tror sig veta varför någon gör se de gör och vad de bör göra istället. Jag är också mamma, mina barn är ständigt förvånade över allt jag tror mig veta om dem.)
Och så säger kvinnan i boken: "Jag vill komma rusande", citerar Svante. Vad är det för något?
– Det är väl ett intensifierat möte, det ultimata mötet, det ska ske samtidigt, man ska komma ultimat nära.
Vad hejdar henne från att rusa?
Nu är Sara lite konfunderad igen.
– Hon rusar en del. Man kan inte vara i ett tillstånd alltid även om viljan fortfarande finns där.
Men vad vill hon ha? envisas Svante. Nå frihet genom regler?
– Intensitet, säger Sara, varje ögonblick bör förvaltas till sin fulla kapacitet. Det är väl inte direkt att vara fri.
Ibland tycker jag du är ironisk, säger Svante. När du skriver om kisarna, när männen, kisarna kommer in blir du ironisk då?
– Nej, jag ser mig själv som en blödig människa, säger Sara. Kanske anstränger jag mig för att dölja det. Men det är klart att det blir annorlunda i andra delen när männen kommer in.
Nu hejdar sig Svante. Nu säger han:
Jag tror att jag krånglat till den här boken med alla mina frågor. Det är fel!!! Jävla dumma frågor! Den här boken är inte krånglig. Den är gripande, läsbar. Nej, läs nu Sara.
Och det gör hon. Med en röst som stämmer med mitt läsande. Som stämmer med hur hennes text låter inne i mig när jag läste Reglerna. En aning entonigt, med en liknande melodi, lite dovt:
"Jag ska inte vara inbilsk. Jag ska komma rusande..."
"I detta erimitage kunde jag helt ägna mig åt ... ...att skapa skapelsen levande."
Ja, låt inte Svantes frågor hindra er från att läsa Saras bok. Boken är gripande, om inte av den vanliga sorten, inte en sådan man läser i en solstol, eller när man är som tröttast. Lite förstår jag Svante, det finns saker man undrar, men varför inte våga leva undrande.
En sådan omsorgsfullt komponerad bok, en text som krupit in i en oväntad kvinnan, in i hennes värld, långt från alla de romaner som idag berättar varianter på författaren eller författarens kompisars liv.
Sara läser vidare. Fyra minuter kvar.
"Den här nigningen levde sitt eget liv."