23.22 PO fortsätter

Jodå, han tycker själv att Kapten Nemos bibliotek är det bästa han skrivit. Och det är så konstigt. Han satt på torken, titta på de första sidorna, så trevande, så rörigt. Där sitter en man på avgiftning med en laptop och undrar om han supit bort skallen.

GODA RÅD FRÅN PO
TILL DEN SOM VILL LÄSA
KAPTEN NEMOS BIBLIOEK
"Ge inte upp under de första femtio sidorna. Det är först efter dem som jag förstod att jag kunde skriva igen. Ni kan se hur jag klarnar!"

Kapten Nemos, den räddade livet på honom. Men läsa högt ur den. Nej det går inte. Det blir inte bra. Men om man tyst, för sig själv, läser båda Nemo och Ett annat liv – då har man fått en helhetsbild.

Nu läser PO i den senaste:
"Han drack sig stillsamt in i fängelset." "Svagt nådde honom bruset från historiens vändpunkt."

– Hinner jag läsa två korta stumpar till, frågar han.
Du hinner läsa tre korta stumpar, säger Svante. Om det är bra får du läsa tre.
– Nej, då blir det de halvbra.

Nu läser han igen.
Om Han som är sex år och snäll:
"Hans bekännelse stärker hans anseende bland dem som inte vågar bekänna. Hon använder detta ord, anseende... ...Problemet är bara att han är så snäll att han inte har något att bekänna. Han är närmast kroniskt syndfri."
Och så får vi följa den lilla gossens försök att skaffa sig en synd.
Han hittar på en helt enkelt.
Äntligen kan han få syndabekännelsen.
Men det uppdagas.
Att det är uppdiktat.
Och ljuget?
Det är väl ändå äntligen en riktig synd.
Men nej, den räknas inte.
Vad ska gossen göra.
Det är dråpligt, och lite sorgligt och vi i publiken skrattar, sådär ömsint.
Fortsättningen handlar om konsekvenserna av det religiösa, och om introduktionen av det moderna, det som den nye läraren tar med sig till Västerbotten, han som enligt PO:s mamma märkvärdigar sig med ketchup och syltlök.

Nu är det dags för den där tiden med alkoholen, den som upptar bara en liten del av boken.
– Det är inte lätt att skriva om. Svårt att förstå att en sådan priviligierad människa som jag själv som befinner mig konstant i det goda ändå tycker att det andra, alkoholen är viktigare.
Nu läser PO om honom själv och spriten.
Om spritsömnen, om minnesförlusten, om dimman.
Det är Berlinmurens fall. Han är där. Mitt under fallet. Han borde se och skriva. Men han är inte den han varit. Han är en annan. Östra Europa befrias. Han kan få delta. Han kan få dela denna historiska natt med självaste Havel. Men "han är inte fri", han kan inte blir fri.
"Hjälplös står han mitt i massan... Han tror sig vara historiens medelpunkt."
Inom sig har han en obönhörlig röst som ser till att han istället för att vara en del av en ny värld "innesluter" sig i de två flaskorna rödvin som han har på sitt hotellrum och som får honom villigt, närmast entusiastiskt, att överge sitt liv. Själva livet.
Hmmmmmmmmmm, medkänner publiken.