22.01 Martina Lowden

Förra året hade hon halsluss. Hon är febrig i år igen.
Fast lite feber dör man inte av, säger Svante.
Allt kom ut 2006. Har kallats för allt – dagbok, roman – vad kallar du den själv,frågar Svante.
– Klump, tycker jag låter bra. Ett misslyckat stockholmskt litterärt företag.
När blev klumpen en bok?
– Jag vet inte när något är tillräckligt otympligt för att räknas som klump. Den är 628 sidor. Jag har den där ursäkten som fröken Sverige brukade ha: det var inte jag som skickade in bilderna, det var min mormor, jag är helt ointresserad av skönhet, jag vill jobba för utrotningshotade djur.
– Min bästa vän högg tag i en del av min dagobok som hon hade läst, den var rätt offentlig, bitar låg ute på nätet. Hon visade den för en förläggare. Och han sa Jaaaa, och jag sa nejjjj, och han sa joooooo.
– Förläggarna lär leta efter litterära rockstjärnor. Khemiri han är lång och stilig. Jag var väl inte riktigt någon Hollywoodstjärna, mer som en liten bitter gubbe med många böcker i bokhyllan. Men det gick bra det också.
Svante: Man får för sig när man läser din bok att litteraturen är lika viktig som livet.
Martina: Någon svensk författare har skrivit att när hon skriver så upplever hon livet mer intensivt och så fungerar det för mig också.
Svante: Försätter du dig i situationer för att kunna skriva, eller iakttar du det du är med om för att kunna skriva om det.
– Båda, säger hon.
Båda.
– Det skulle vara svårare att vara Liza Marklund och behöva hämta allt materiale ur sitt vardagsliv.
Någon författare lär har sagt "Alles is material" (tyska ska det vara)
Är det så för dig?
– Ja
Vad säger dina närstående om det?
– Det fanns en som började gråta: Nu kommer ingen tycka om mig efter det här, sa hon. Fast så var det förstås inte.
Hur ska du göra med henne i framtiden?
– Hon är nog färdigbehandlad som litterärt material.
(Nu skrattar alla!)
Svante flämtar.
– Säga det kan man väl, men skriv det aldrig!
Och nu då.
En sofistikerad brevroman vill hon skriva, något som liknarFarliga förbindelser.
– Och om jag anstränger mig riktigt hårt kanske jag kan skriva en riktig bok om femton år. Jag får nog ge ut 15 mellanböcker under tiden.
Svante, han som själv är förläggare, säger att de, mellanböckerna, ska vara tunna. Men, tillägger han, ok, om du lovar att den där boken kommer någon gång. Så visst. Ge du ut femton halvbra först.
Är det viktigare att skriva än att läsa?
– Det går inte att skilja åt. Jag har svårt att läsa utan att skriva samtidigt. Och om jag inte skriver vill jag ha någon i närheten att tala med om boken, dela med mig direkt. Mitt läsande påminner mig hela tiden om bristfälligheterna i mitt eget skrivande. Jag läser också för att lära mig av de andra hur man blir en bättre författare.
Vilka lär du dig av?
– Oj!
Men nån? Vem vill du ha lärt dig mest av?
– Sture Ahlén ligger bra till.
Det var oväntat! säger Svante.
Alla skrattar. Hon har ett självklart självförtroende Martina. Tycks inte behöva förställa sig. Tycker man om Sture Ahlén så gör man.
– Nu har jag läst Lars Gyllenstens biografi, Minnen bara minnen, där han säger många elaka saker om Sture Ahlén, om hans högmod.
Fast det ändrar inte hennes bild.
Sture Ahlén skulle börja gråta om han hörde dig, säger Svante fortfarande förvånad. Det finns en märklig trånad efter Horace Engdahl i din bok. Minskar den nu när han inte längre är ständig sekreterare.
– Nej, det var min bästa vän som beundrade Horace. Jag är mer för Sture Ahleén.

Nu ska Amanda läsa.
Nu tar hon upp något ur väskan och lägger på bordet.
Vad är det?

Nu läser hon...
"Om jag skrev en roman om den tjugoåriga kärlekshistorien mellan mig och litteraturen..."

"Efteråt ska ingen säga att inte mitt liv var välskrivet..."

Nu tar hon fram det där hon tog ut ur väskan och la på bordet.
Det visar sig var en liten vikt lapp med en ny text. Skriven långt efter Allt.

"Försvar är svar. Reaktion. Något har hänt. Eller något har gett oss en anledning att tro att något kommer att hända. Något har hänt... ...Du kan se mig som en representant för något man inte kränker utan konsekvenser."

"Inte tänka gamla tankar. Inte tänka gamla tankar."

"Innerst inne vet du vad du måste göra. Tungsnigeln vrider sig. Lämnar inte munsnäckan."

"Jag var ett fritt löpande föl inom skotthåll."