11.23 Nu kommer Daniel...

...Boyacioglu, som kommer med en diktsamling i vår. "Det är inte hennes fel att jag gråter" (om jag inte missuppfattade).
Och nu läser Daniel:
"...ord är svårare att stapla..."
Nästa dikt:
"Be mig läsa en dikt", heter den:
"Be mig läsa en dikt/ välj vilken ni vill/ jag kan alla utantill/ de bär mitt liv... be mig berätta vad jag gjorde igår/ och jag blandar ihop dagarna."
Nästnästa dikt, eftersom jag hoppar över en:
"Att bära andras hemlighet är som att bära sin egen...",
som handlar om grov misshandel inom familjen,
"...han slog hennes huvud mot elementet...",
"...säg att din mamma är en hora...",
"...vi la oss på en matta i hallen och bad för vår ofödda lillebror."
Och nu säger han: Det finns inget bra sätt att gå vidare här så jag går bara vidare. Kanske med en kort dikt istället som blir ganska rolig i sin litenhet när man döper den till Manifest:
"En dikt är en triumfbåge..."
– Jag hoppar över en till.
– Två till.
– Tre.
– Den här är fin, den heter En kvarts ton.
"En libanesisk trumpetare kom hem efter tio år i Paris..."

Den är märkligt tyst i publiken. Då och då hörs den där lilla sucken, det lilla hummet, som är en slags blandning av medkännande och medhåll.

Begagnade stringhyllor:
"Jag kollar på begagnade stringhyllor, då låter jag mitt livs nästa mål att vila på den... (Om jag nu uppfattade rätt vad du sa Daniel).
Nästa heter: Vart har jag lagt min flugsmällare?
"...det här surret har börjat irritera mig..."
Och nu avslutar han med en liten rimskola:
"...ett bättre sätt att rimma på jag – bankomatuttag..."

Läs även andra bloggar om Daniel Boyacioglu, poet, dikt, poesi