11.35 Nu är det dags för serier

Patrik Rochling berättar att han började egentligen inte med serier utan skrev litterär prosa och fotografera och målade. Men det bar inte.
Av en slump sommaren 2000 satte han igång med ett samarbete och skrev ett seriemanus tillsammans med en tecknare. Och sedan dess har de en löpande utgivning.
– Jag skriver manus och tecknar bakgrunderna och så skissar hon figurerna och tuschar det mesta. Vi har medverkat i olika antologier i Sverige och Finland och gett ut fyra serieromaner och en bilderbok för barn i höstas. Känslorna finns kvar heter den och används när barn blir omhändertagna i familjer där det förekommer våld.
Serier, berättar han, är jämngammal med filmen, men till skillnad som filmen så utvecklades serierna dåligt till en början. Det är bara de senaste decennierna som serienmedlet har hittat nya vägar. Det som lockade Patrik till serierna är det sekventiella berättande. Många ser serien som en kombination av bild och ord, men kärnan för mig är att rutor läggs till varandra som block. Och för varje ruta som skapas så är det som att upphäva tiden, varje ruta kan placeras i olika tider, framtid och dåtid är alltid närarande, de är som ett pussel som går att kombinera på olika vis.
Klara och Johanna, seriefigurerna, var 15 år när Patrik och hans kollega började, men nu är de lika gamla som han själv, 32, kanske kommer de sitta på hemmet i lagom tid för Patrik blivit gammal.
Patrik skriver gärna om kvinnor för att inte bara göra sina figurer till blåkopior av sig själv.

– Våra liv är fragmentariska, vi går inte längre i någons fotspår. Vi måste skapa våra liv. Klara är konventionell, först lever de i ett förhållande, men går sedan isär. Klara blir präst, arbetar, träffar en ny kvinna. Johanna far omkring och vet inte vad det ska bli av henne. Hon utvecklas, står still, ibland går det baklänges.
– Jag använder rutorna för att illustrera detta. Går fram och tillbaka. Det är inte alltid en lustfylld process. Efter nästa bok tänker jag: Usch, det här blev inte så bra, hur ska jag göra nästa bok bättre. Och efter nästa bok tänker jag samma sak. Och efter tredje boken tänker jag: Neeeej, hur ska jag nu göra.
Utöver att skriva så arbetar Patrik som lärare i serieteckning och filosofi där han försöker föra över de kunskaper han har. Det finns inte så mycket skrivet om serier. Det är en väldig rörelse, men fortfarande en subkultur. När jag lämnar över mina böcker till människor som inte är så vana. Två reaktioner, de bläddrar lite förvirrat och sedan desperat – "hehe det där var kul" - då har de bara läst en ruta och ser inte dramatiken runtomkring. Man måste lära sig läsa en serieroman, det är en långsam process. Det är så mycket jag inte förstår som inte är berättat ännu. Jag gör ju saker som ingen annan har gjort. Det finns många vita fläckar på kartan. Jag skulle vilja se hur seriekonsten kommer att se ut om hundra år då den fått bre ut sig.
Serier går att läsa på ett annat sätt än en bok: Man får läsa lite här och där, man kan titta bara på bilderna, läsa en bit i taget eller börja från slutet. Det är mer ett pussel än en löpande text.
I framtiden hoppas Patrik kunna summera vad det blev av hans sökande efter serieromanens konstruktion.
– Jag söker lika mycket som mina karaktärer och varje berättelse är ett sätt att komma lite längre för att förstå var jag befinner mig.