TV-spelen ändrar läsandet
Idag är jag lite dagen efter. Axlarna tog en del stryk igår när vi livebloggade från Författardagarna. Men det var roligt och intressant och ett nytt sätt att vara journalist.
Såg dokumentär om Depardieu på K-special och förvånades åter över fransmännens förmåga att låta som om de är så sofistikerade på samma gång som samtalet går i kräftgång och inte kommer någonstans. Senare filmen The Wrestler, och den behöver ni inte skänka några av era livstimmar. Består mest av ett oändligt antal olika variationer på manligt stönande och suckande över kroppens begränsningar, den kunde jag varit utan.
Denna morgon har jag fått kaffe på sängen (tack!) och kan läsa kulturdelen hur länge jag vill. Just nu DN:s boklördag som förstås är ett måste för en ViLÄSER-redaktör, och precis just nu artikeln om att de översatta böckerna säljer allt sämre.
Tänker då på mina numera vuxna barn och deras kamrater, som sedan de gick i högstadiet vägrat läsa översatt. I alla fall om originalspråket är engelska.
Och alltihop tack vare tv-spelen. Ville man spela då i mitten av 90-talet, och det ville man, var det bara att lära sig engelska. Lyssna på karaktärerna, läsa på textremsan, slå i lexicon och kämpa på. Så vid tio års ålder hade barnen för länge sedan passerat mig i ordförståelse.
Sedan kom fantasy-litteraturen. När de läst de tre första delarna i någon serie ville de inte vänta utan beställde resten från nätet – på engelska.
Så blev det Orwell och Lessing och på den vägen är det.
Jag har frågat andra tv-spels-intresserade barns föräldrar, och jodå, de läser också helst på engelska och trycker dessutom bort den svenska textremsan när de hyr dvd. Och när jag läser alla bokälskarbloggarna på nätet så ser jag samma tendens. Just nu diskuterar de Auster och Hustvedts böcker som kommer på svenska senare i vår. De har förstås redan läst dem, på engelska.
Är min spaning riktigt kommer det att bli allt mindre nödvändigt att översätta det anglosaxiska, vilket förhoppningsvis ger utrymme för mer litteratur på språk väldigt få av oss behärskar.
Såg dokumentär om Depardieu på K-special och förvånades åter över fransmännens förmåga att låta som om de är så sofistikerade på samma gång som samtalet går i kräftgång och inte kommer någonstans. Senare filmen The Wrestler, och den behöver ni inte skänka några av era livstimmar. Består mest av ett oändligt antal olika variationer på manligt stönande och suckande över kroppens begränsningar, den kunde jag varit utan.
Denna morgon har jag fått kaffe på sängen (tack!) och kan läsa kulturdelen hur länge jag vill. Just nu DN:s boklördag som förstås är ett måste för en ViLÄSER-redaktör, och precis just nu artikeln om att de översatta böckerna säljer allt sämre.
Tänker då på mina numera vuxna barn och deras kamrater, som sedan de gick i högstadiet vägrat läsa översatt. I alla fall om originalspråket är engelska.
Och alltihop tack vare tv-spelen. Ville man spela då i mitten av 90-talet, och det ville man, var det bara att lära sig engelska. Lyssna på karaktärerna, läsa på textremsan, slå i lexicon och kämpa på. Så vid tio års ålder hade barnen för länge sedan passerat mig i ordförståelse.
Sedan kom fantasy-litteraturen. När de läst de tre första delarna i någon serie ville de inte vänta utan beställde resten från nätet – på engelska.
Så blev det Orwell och Lessing och på den vägen är det.
Jag har frågat andra tv-spels-intresserade barns föräldrar, och jodå, de läser också helst på engelska och trycker dessutom bort den svenska textremsan när de hyr dvd. Och när jag läser alla bokälskarbloggarna på nätet så ser jag samma tendens. Just nu diskuterar de Auster och Hustvedts böcker som kommer på svenska senare i vår. De har förstås redan läst dem, på engelska.
Är min spaning riktigt kommer det att bli allt mindre nödvändigt att översätta det anglosaxiska, vilket förhoppningsvis ger utrymme för mer litteratur på språk väldigt få av oss behärskar.
0 kommentarer:
Skicka en kommentar
Prenumerera på Kommentarer till inlägget [Atom]
<< Startsida