Vi byter adress

Nu finns vi HÄR!!

Ebba gör tidning

Jo, det har varit lite tyst här på bloggen några dagar.
Orsak: Vi gör tidning.
Här ser ni vår nya AD Ebba Bonde lägga in bilder och texter till nästa nummer.
Och Jenny och Charlotte de webbar – experimenterar och lär sig web 2.0, openspaceprogram och många nya funktioner så att vi med tiden kan sätta igång flera spännande projekt och ge plats för er läsare.
Flera av er som skrivit till oss frågar också efter mer lästips. Och vi lovar det kommer.
Just nu håller vi på att forma den nya redaktionen och när det är klart kommer ni att få kontinuerliga infall, inblickar och läsidéer från flera olika personer.
Själv började jag i natt, jo, jag är en sådan där som har en lässtund ibland mitt i natten, att läsa en helt färsk bok om hur man bygger en roman. En litteraturvetarnördbok för icke litteraturvetare. För en sådan som jag.
Vem är det egentligen som berättar, frågar författaren (och om ni undrar vem det är så får ni vänta till i morgon för den ligger kvar bredvid sängen hemma och nu sitter jag här på redaktionen på Riddarholmen)?
Är det "jag", eller någon som iakttar bokens rollinnehavare som berättar om dem i tredje person. De är det vanligaste. Mycket sällan finns det flera berättare, ett slags vi som förtäljer.
Och om det är ett jag – är det författaren som säger jag om sig själv eller har hon iklätt sig ett fiktivt ego?
Jag greppar första bästa bok här på mitt skrivbord:
Valår av Theres K Agdler från Staika förlag.
Nu ska vi se:
"En kvinna i en helikopter, hörlurarna på, intensivt spanande ut genom rutan."
Tredje person.
Och ändå, som det står i boken om romanbyggarkonsten, kan bokens huvudpersons jag titta fram bakom axeln på den som berättar, dyka upp som en extra närvaro, ett eget inbäddat berättarego, genom valet av ord, som här:
"...hörlurarna på,"
istället för
...hon har på sig hörlurarna, eller hon har hörlurar på sig.
Precis det läste jag där i natten.

Stå ut med stavfelen.

Kära bokälskare
Som ni ser på mina snabbrapporter från igår kväll så slinker det med en del stav- och syftningsfel i brådskan. Jag kommer att rätta dem. Fast inte idag. Det är alldeles för skönt att bara sitta här hemma och läsa tidningen och fundera på vad jag ska laga till lunch när sonen och hans flickvän kommer hem för att rensa i hans gamla grejer.
Så även om ämnet, och ni läsare, är helt fel personer att servera en slarvig text – så får ni ha överenseende med omständigheterna.
Och reagerar ni för starkt, tappar helt bort er när det inte riktigt stämmer, så återkom i morgon då jag rättat.
Vänliga lördagsmorgonshälsningar
Ann

23.43 Nu är det slut

Nu reser sig alla.
Nu packar jag ihop.
Nu är det snart lördag.
I morgon ska jag läsa tidningen i flera timmar på glasverandan.
Nu töms raderna.
Som Malte saxar jag från de som går förbi:
"Det var jättetrevligt."
"Litteratur på ett avslappnat sätt"
"Carin Mannheimer, hon som skrev Svenska hjärtan."
"Du kan få gå på bio någon gång!"

23.22 PO fortsätter

Jodå, han tycker själv att Kapten Nemos bibliotek är det bästa han skrivit. Och det är så konstigt. Han satt på torken, titta på de första sidorna, så trevande, så rörigt. Där sitter en man på avgiftning med en laptop och undrar om han supit bort skallen.

GODA RÅD FRÅN PO
TILL DEN SOM VILL LÄSA
KAPTEN NEMOS BIBLIOEK
"Ge inte upp under de första femtio sidorna. Det är först efter dem som jag förstod att jag kunde skriva igen. Ni kan se hur jag klarnar!"

Kapten Nemos, den räddade livet på honom. Men läsa högt ur den. Nej det går inte. Det blir inte bra. Men om man tyst, för sig själv, läser båda Nemo och Ett annat liv – då har man fått en helhetsbild.

Nu läser PO i den senaste:
"Han drack sig stillsamt in i fängelset." "Svagt nådde honom bruset från historiens vändpunkt."

– Hinner jag läsa två korta stumpar till, frågar han.
Du hinner läsa tre korta stumpar, säger Svante. Om det är bra får du läsa tre.
– Nej, då blir det de halvbra.

Nu läser han igen.
Om Han som är sex år och snäll:
"Hans bekännelse stärker hans anseende bland dem som inte vågar bekänna. Hon använder detta ord, anseende... ...Problemet är bara att han är så snäll att han inte har något att bekänna. Han är närmast kroniskt syndfri."
Och så får vi följa den lilla gossens försök att skaffa sig en synd.
Han hittar på en helt enkelt.
Äntligen kan han få syndabekännelsen.
Men det uppdagas.
Att det är uppdiktat.
Och ljuget?
Det är väl ändå äntligen en riktig synd.
Men nej, den räknas inte.
Vad ska gossen göra.
Det är dråpligt, och lite sorgligt och vi i publiken skrattar, sådär ömsint.
Fortsättningen handlar om konsekvenserna av det religiösa, och om introduktionen av det moderna, det som den nye läraren tar med sig till Västerbotten, han som enligt PO:s mamma märkvärdigar sig med ketchup och syltlök.

Nu är det dags för den där tiden med alkoholen, den som upptar bara en liten del av boken.
– Det är inte lätt att skriva om. Svårt att förstå att en sådan priviligierad människa som jag själv som befinner mig konstant i det goda ändå tycker att det andra, alkoholen är viktigare.
Nu läser PO om honom själv och spriten.
Om spritsömnen, om minnesförlusten, om dimman.
Det är Berlinmurens fall. Han är där. Mitt under fallet. Han borde se och skriva. Men han är inte den han varit. Han är en annan. Östra Europa befrias. Han kan få delta. Han kan få dela denna historiska natt med självaste Havel. Men "han är inte fri", han kan inte blir fri.
"Hjälplös står han mitt i massan... Han tror sig vara historiens medelpunkt."
Inom sig har han en obönhörlig röst som ser till att han istället för att vara en del av en ny värld "innesluter" sig i de två flaskorna rödvin som han har på sitt hotellrum och som får honom villigt, närmast entusiastiskt, att överge sitt liv. Själva livet.
Hmmmmmmmmmm, medkänner publiken.

Ett inlägg från en läsare

"...svårt att förstå att denna gigant fortfarande kan ta poäng på att etablissemanget inte ville släppa ín honom men ok...men han ÄR ju etablissemang nu...det blir att kokett"

Och då kan jag passa på att berätta att Norstedts chef som jag talade med i pausen berättade att PO:s självbiografi har sålt i över 100 000 exemplar. Just det 100 000.

23.06 PO Enqvist

Augustvinnaren, PO Enqvist.
Första gången PO läste för publik var i Uppsala. Tre romaner refuserade Norstedts och två diktsamlingar refuserade Bonniers innan PO fick en roman publicerad, Kristallögat. En liten söt men fullständigt ointressant roman, sägar han nu. Dock chockerade den hela omgivningen som inte hade en aning om att PO hade författardrömmar. Triumf!
PO var mest känd som höjdhoppare. (Nu skrattar alla – höjdhoppare! Ja, lång är han fortfarande.)
Skrev gjorde han på nätterna. Och så läste han: Dagerman! Dagerman! Dagerman!
Han också.
Martinsson, Dagerman och Hjalmar Söderberg, läromästarna. Men mest Dagerman.
Ständigt denna Dagerman.
Nu läser han ur vinnarboken Ett Annat liv om sitt första offentliga elddop. "En uppläsningsafton med rödvin".
Göran Tunström är också där, han ska snart ge ut Maskrosbollen. Publiken är kvinnlig. Vacker.
Dessutom talar Tunström värmländska, inte västerbottniska. Han, den andre, har allt och han läser fenomenalt.
Alla studentskor lyssnar som förtrollade, noterar PO uppgivet. "De behåller alla kläderna på. Men mentalt är de på väg", skriver han.
"En erotisk tjocka tätnar kring Tunström", läser PO.
Hur det gick? Bra förstås.

Nu berättar något han aldrig berättat.
Det var på vintern, han var inbjuden till Oslo, han skulle läsa på Munchmuseet. Arthur Lundkvist var också där.
PO hade magblödningar, han störtblödde, skulle ändå läsa ur sin outgivna, ur korrekturet, han var "skitnervös".
Ah, värre kan det väl inte bli, men han gjorde det, satte sig sedan på tåget och blev så fort han kom fram opererad för magsår.
– Efter det har jag aldrig varit nervös.

Nu talar de om den nya, Ett annat liv, biografin, om författarlivet och missbruket.
Var du skraj när den kom ut, frågar Svante.
- Nej, jag tänkte: nu är det lika bra att berätta allt. Jag hade bestämt att aldrig skriva om det. Sedan skrev jag i alla fall den här boken på över 500 sidor på nio månader och hade en underbar tid. Nu har jag gjort det. Berättat allt, en annan sak är att media koncentrerar sig mest på den sista femtedelen om alkoholen. Det är inte kul, men jag visste det, det är så det är. Det får man ta.
Nu är det -68, PO är ung, stark, snygg, 38 år och har givit ut Legionärerna. Alla tror att han har allt under kontroll. Men själv är han tom, målar Svante upp.
– Jag har alltid varit tom som en påse, tompåse (alla skrattar), efter varje bok, säger PO. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om nu efter den här heller.

22.29 Sara Mannheimer

Även om man skulle behöva andas ut så går vi vidare, säger Svante.
Här kommer sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Mannheimer med sin bok Reglerna. Författare och glasblåsare är hon. Lika allvarlig med båda, men på ett olika sätt. Hemligt var det att skriva, säger hon, ett svårt allvar, farligt.
Är det inte ensamt att vara glasblåsare, undrar Svante?
– Tycker du? Det är väldigt socialt, en möjlighet att möta människor och miljöer som man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Som i Småland där man kan stöta på en udda existens vid någon slipkran.
Hennes glashytta ligger i Sickla i Stockholm. Hon har kurser, man kan få komma dit och blåsa. (Anmäl dig här!) Själv gör hon dricksglas. Hon gillar inte konstglas, det blir så fint. För fint.
Ska du skriva en andra bok? Den obligatoriska frågan än en gång.
– Men Reglerna är så tunn, även om den var den första kan väl den kallas för en mellanbok.
Men visst. Skriva mer. Fast det vita arket, säger hon, är verkligen väldigt vitt när man ska börja.
Boken handlar om en kvinna som försöker få ordning på livet, och där är männen, och överallt i boken, säger Svante, finns citat han vill citera.
"Jag vill skapa skapelsen levande", står det, det vill man gärna och ofta citera.
Vad hejdar kvinnan i boken? Från att skapa sig levande?
– Det är ju det hon försöker komma på, säger Sara lite undrande.
Vad hindrar henne?
– Jag kan inte svara på det, säger Sara.
(Och jag tänker, måste författare vet allt om sina romanfigurer? Måste författare vara sina romanfigurers psykoanalytiker, läkare, lärare, föräldrar, sådana som tror sig veta varför någon gör se de gör och vad de bör göra istället. Jag är också mamma, mina barn är ständigt förvånade över allt jag tror mig veta om dem.)
Och så säger kvinnan i boken: "Jag vill komma rusande", citerar Svante. Vad är det för något?
– Det är väl ett intensifierat möte, det ultimata mötet, det ska ske samtidigt, man ska komma ultimat nära.
Vad hejdar henne från att rusa?
Nu är Sara lite konfunderad igen.
– Hon rusar en del. Man kan inte vara i ett tillstånd alltid även om viljan fortfarande finns där.
Men vad vill hon ha? envisas Svante. Nå frihet genom regler?
– Intensitet, säger Sara, varje ögonblick bör förvaltas till sin fulla kapacitet. Det är väl inte direkt att vara fri.
Ibland tycker jag du är ironisk, säger Svante. När du skriver om kisarna, när männen, kisarna kommer in blir du ironisk då?
– Nej, jag ser mig själv som en blödig människa, säger Sara. Kanske anstränger jag mig för att dölja det. Men det är klart att det blir annorlunda i andra delen när männen kommer in.
Nu hejdar sig Svante. Nu säger han:
Jag tror att jag krånglat till den här boken med alla mina frågor. Det är fel!!! Jävla dumma frågor! Den här boken är inte krånglig. Den är gripande, läsbar. Nej, läs nu Sara.
Och det gör hon. Med en röst som stämmer med mitt läsande. Som stämmer med hur hennes text låter inne i mig när jag läste Reglerna. En aning entonigt, med en liknande melodi, lite dovt:
"Jag ska inte vara inbilsk. Jag ska komma rusande..."
"I detta erimitage kunde jag helt ägna mig åt ... ...att skapa skapelsen levande."
Ja, låt inte Svantes frågor hindra er från att läsa Saras bok. Boken är gripande, om inte av den vanliga sorten, inte en sådan man läser i en solstol, eller när man är som tröttast. Lite förstår jag Svante, det finns saker man undrar, men varför inte våga leva undrande.
En sådan omsorgsfullt komponerad bok, en text som krupit in i en oväntad kvinnan, in i hennes värld, långt från alla de romaner som idag berättar varianter på författaren eller författarens kompisars liv.
Sara läser vidare. Fyra minuter kvar.
"Den här nigningen levde sitt eget liv."

22.01 Martina Lowden

Förra året hade hon halsluss. Hon är febrig i år igen.
Fast lite feber dör man inte av, säger Svante.
Allt kom ut 2006. Har kallats för allt – dagbok, roman – vad kallar du den själv,frågar Svante.
– Klump, tycker jag låter bra. Ett misslyckat stockholmskt litterärt företag.
När blev klumpen en bok?
– Jag vet inte när något är tillräckligt otympligt för att räknas som klump. Den är 628 sidor. Jag har den där ursäkten som fröken Sverige brukade ha: det var inte jag som skickade in bilderna, det var min mormor, jag är helt ointresserad av skönhet, jag vill jobba för utrotningshotade djur.
– Min bästa vän högg tag i en del av min dagobok som hon hade läst, den var rätt offentlig, bitar låg ute på nätet. Hon visade den för en förläggare. Och han sa Jaaaa, och jag sa nejjjj, och han sa joooooo.
– Förläggarna lär leta efter litterära rockstjärnor. Khemiri han är lång och stilig. Jag var väl inte riktigt någon Hollywoodstjärna, mer som en liten bitter gubbe med många böcker i bokhyllan. Men det gick bra det också.
Svante: Man får för sig när man läser din bok att litteraturen är lika viktig som livet.
Martina: Någon svensk författare har skrivit att när hon skriver så upplever hon livet mer intensivt och så fungerar det för mig också.
Svante: Försätter du dig i situationer för att kunna skriva, eller iakttar du det du är med om för att kunna skriva om det.
– Båda, säger hon.
Båda.
– Det skulle vara svårare att vara Liza Marklund och behöva hämta allt materiale ur sitt vardagsliv.
Någon författare lär har sagt "Alles is material" (tyska ska det vara)
Är det så för dig?
– Ja
Vad säger dina närstående om det?
– Det fanns en som började gråta: Nu kommer ingen tycka om mig efter det här, sa hon. Fast så var det förstås inte.
Hur ska du göra med henne i framtiden?
– Hon är nog färdigbehandlad som litterärt material.
(Nu skrattar alla!)
Svante flämtar.
– Säga det kan man väl, men skriv det aldrig!
Och nu då.
En sofistikerad brevroman vill hon skriva, något som liknarFarliga förbindelser.
– Och om jag anstränger mig riktigt hårt kanske jag kan skriva en riktig bok om femton år. Jag får nog ge ut 15 mellanböcker under tiden.
Svante, han som själv är förläggare, säger att de, mellanböckerna, ska vara tunna. Men, tillägger han, ok, om du lovar att den där boken kommer någon gång. Så visst. Ge du ut femton halvbra först.
Är det viktigare att skriva än att läsa?
– Det går inte att skilja åt. Jag har svårt att läsa utan att skriva samtidigt. Och om jag inte skriver vill jag ha någon i närheten att tala med om boken, dela med mig direkt. Mitt läsande påminner mig hela tiden om bristfälligheterna i mitt eget skrivande. Jag läser också för att lära mig av de andra hur man blir en bättre författare.
Vilka lär du dig av?
– Oj!
Men nån? Vem vill du ha lärt dig mest av?
– Sture Ahlén ligger bra till.
Det var oväntat! säger Svante.
Alla skrattar. Hon har ett självklart självförtroende Martina. Tycks inte behöva förställa sig. Tycker man om Sture Ahlén så gör man.
– Nu har jag läst Lars Gyllenstens biografi, Minnen bara minnen, där han säger många elaka saker om Sture Ahlén, om hans högmod.
Fast det ändrar inte hennes bild.
Sture Ahlén skulle börja gråta om han hörde dig, säger Svante fortfarande förvånad. Det finns en märklig trånad efter Horace Engdahl i din bok. Minskar den nu när han inte längre är ständig sekreterare.
– Nej, det var min bästa vän som beundrade Horace. Jag är mer för Sture Ahleén.

Nu ska Amanda läsa.
Nu tar hon upp något ur väskan och lägger på bordet.
Vad är det?

Nu läser hon...
"Om jag skrev en roman om den tjugoåriga kärlekshistorien mellan mig och litteraturen..."

"Efteråt ska ingen säga att inte mitt liv var välskrivet..."

Nu tar hon fram det där hon tog ut ur väskan och la på bordet.
Det visar sig var en liten vikt lapp med en ny text. Skriven långt efter Allt.

"Försvar är svar. Reaktion. Något har hänt. Eller något har gett oss en anledning att tro att något kommer att hända. Något har hänt... ...Du kan se mig som en representant för något man inte kränker utan konsekvenser."

"Inte tänka gamla tankar. Inte tänka gamla tankar."

"Innerst inne vet du vad du måste göra. Tungsnigeln vrider sig. Lämnar inte munsnäckan."

"Jag var ett fritt löpande föl inom skotthåll."

21.35 Theodor Kallifatides

Det måste vara speciellt för dig Theodor att vara här för du har ju skrivit en hel bok om ABF, säger Svante när "andra halvlek börjar".
Först var Kalifatides utlänning, säger han, sedan invandrare, sedan blev hans barn andra generationens invadrare och nu är han svensk.
Nu klappar alla händerna. Det är när Theodor berättar att när någon ville gratulera honom för att han nu var ny svensk, så svarade han:
"Varför skulle jag vilja vara ny svensk när jag kan vara gammal grek."
Och nu fortsätter det roliga, nu berättar han om svensk-kursen på ABF.
I svenskaförinvandrarboken fick han första dagen läsa:

"Fröken Blom bor i Borås.
Var bor fröken Blom?"
Det räckte. Han gick hem."

Nu, senare, har han tittat efter.
Har sfi-böckerna blivit bättre.
Men nej, alldeles nyss läste han:


"Det här är Ashmed.
Ahsmed har ont i tanden.
Det här är Ashmeds tand."

Är det någon som tror att man kan lära sig svenska så? undrar han.
Han gic. Återvände till restuarangjobbet och lärde sig svenska genom att ta en svensk bok, översätta den till engelska för att sedan översätta den till svenska.
Vad var det för bok?
Han hade ingen aning!
Första gången han fick veta det var den dagen han första gången talade svenska, på en kärftskvia.
Alla hade huvudbonader, ett ord som han översatte till huvudbostäder.
Nu är det dags att hålla tal. Nu reser sig Theodor Kallifatides på sitt allra första kräftkalas och säger för första gången någonsin något på svenska:
– Det tycks mig som om vi samtliga voro berusade.
Det blev lite tyst.
Och det var då han förstod att svenskarna inte talade som August Strindberg, i alla fall inte som i Fröken Julie, den bok han läst via engelska och grekiska.
Strindberg var något annat än att läsa sfi-boken. Fröken Blom kan man vara utan. Men Fröken Julie, kan man inte låta bli.
Andra författare var också hans lärare.
Jag har inte erövrat det svenska språket, jag blev erövrad av Stig Dagerman, av hans språk, av hansAtt döda ett barn.
Nu går den där igenkännande susningen genom salen.
De bredvid mig har också läst den.
Dagermans svenska, säger han, den mest sensuella, den starkaste, den vackraste.

Nu, säger Svante, måste vi tala om din roman.
– Varför det, säger Theodor, vi kan väl ha så här roligt istället.
(Jaaaaaaa, Theodor, nu har vi riktigt roligt. Berätta mera, om vad som helst. Boken kan jag få tag i. Men du är bara här nu.)
Skriver det gör han för att tömma huvudet på allt som samlas där.
– Man bara släpper ut det i en bok. Det är lätt.
Ur ett sådant utsläpp "kommer sådant som kanske min bästa bok, säger Theodor,
Mödrar och söner." (Den har jag läst. Den är fin. En man åker hem till sitt Athen för att träffa mamma. Mammor, de som alltid väntar. Söner som alltid vet att de borde åka hem till Athen för att träffas.)

Nu hyllar Theodor folkbildningen, där är Sverige som bäst.
– Vilken kraft, vilket liv, det märker jag när jag blir tillfrågad om jag vill turnera i Norrland. Men hur länge, säger jag. Inte så länge, säger de, bara tre månader.
120 föredrag, alla fullsatta.
Nu talar vi om romanen, om den nya, om Vänner och älskare, säger Svante.
– Ska vi tala om kärleken som bara uppstår, säger Tehodor, ibland mellan en äldre man med mage och vikande potens och en yngre kvinna. Det är inte svårt att tänka sig, säger Theodor, och publiken skrattar.
Ja, jag har inte svårt att tänka mig det, säger Svante.
– Det bara uppstår. Det är därför, säger Theodor. Man förälskar sig i flickan för att hon står där, det är så underbart. Det är därför världens vackraste kvinna Sophia Loren kan älska sin lilla korta gubbe.

Nu diskuterar de romanens personer, Theodor diskuterar ansvaret för sina romanfigurer. För hur de beter sig, för hur det går för dem.
Tar du ansvar för dem! frågar Svante med ett utropstecken.
– Det är klart, en människa som skriver måste ha en hållning.
Nu läser han:
"Första gången han såg henne... ...hon ser ut som en ängel."
21.55, fem minuter kvar.
"Det var i mitten av februari, det hade varit natt dagen lång."
och så slutar han:
"Hur mycket han än ville gick det inte att andas åt henne."

20.55 Marjaneh Bakhtiari...

...avslutar med en känslig text.
"Hon sa att det inte fanns något att göra."
Nu är det paus.
Nu blir det förfriskningar.
Nu ska författarna skriva i sina böcker.
Nu går jag ut och lyssnar lite.

vad skrattar alla åt? fattar inte...

...skriver Anonym i en kommentar här på bloggen.
Det handlar om Malte.
Varför är hans läsande så kul?
Varför skrattar alla. Kiknar.
Jo, vet du, själva texten Malte skrivit är rolig.
Underfundig, fyndig.
Repliker hämtade från folkhavet, i till synes oredigerad, uppfångad ordning, från vimlet där på Operan, på den där maskeradbalen där kungen sköts.
Högt och lågt. Antydningar, skvaller, lite maktspel, lite ekivokt.
Men framförallt läser Malte det med sådan inlevelse.
Han svajar i stolen, sträcker sig hit och dit, den redan roliga texten blir hisnande när Malte förflyttar sig och lever sig in i 1700-talet.
Och kontrasten. Mot den intervjuade Malte förstärker nöjet.

20.26 Marjaneh Bakhtiari

Den tyska diciplinen håller.
Förra författaren ut och den nya författaren in.
Hon Marjaneh är från Malmö.
De talar om succén med boken Kan du säga schibbolet?
Förändringen. Från sitt eget rum, till "allt det här".
Fråga: Var det svårt att skriva andra romanen (samma fråga som till Amanda. Jag ska inte vara dum mot dig Svante. Åtta författare på fem timmar. Vilken prestation.)
Bokens titel kommer från Bibeln, från Domarboken. Två folkslag, det gäller att skilja dem åt, vem är vän och vem är fiende, vem ska man älska, vem ska man döda. I den här berättelsen är det sche-ljudet, eller snarare schi-ljudet som avgör. Vän är den som kan säga schibbolet på rätt sätt.
Så boken handlar om en familj. Där pappa kan säga schibbolet och hävdar att det i varje invandrare finns en potentiell svensk.
Kan du Marjaneh säga schibbolet?, frågar Svante.
– Ibland.
Här?
– Nej, i familjen, bland vänner, pojkvän.
Koden är inte bara ett ord, det är kläder, utseende. Du märker att du inte kan säga schibbolet när du i något sammahang tillsammans med andra känner dig lite konstig.
Nu talar de om boken, om syskonen, om dottern som planerar att åka till Iran för att hon då ska kunna utnyttja sitt ursprung och ta bilder som ingen annan kan ta och åka tillbaka till skolan och göra ett specialarbete som hon får MVG på så hon kan göra karriär.
Något ursprung är hon inte ute efter. Hon vill ta sig fram. Hon är strateg.
Fast så enkelt är det förstås inte.
Aldrig.
Det är aldrig så enkelt.
Ingenting är så enkelt.
Nu läser hon:
"Pappa har köpt nybakade bullar. (...) Det var söndag morgon, det var viktigt att de skulle ha trevligt."
Nu är det i läsningen dags för Åke Larsson, Malmös minst utbildade busschaufför, som inte gillar taxichaufförer och är lite väl intresserad av att prata i bussmikrofonen. Åke är Marjanehs egen favoritfigur i boken.
"Har du fått körkortet i julklapp eller...!"
Åke har det svårt. Alla hans kolleger är akademiker förklädda till busschaufförer. De, från de andra länderna, ser ner på Åke. För att han ingen utbildning har och för att han bor med sin före detta frus mamma.

20.00 Amanda Svensson

Nu ska vi byta precis allting säger Svante.
För nu kommer Amanda Svensson som anlände från Malmö i morse väldigt tidigt.
Amanda är ledsen över att hon inte talar ordentlig malmöitiska. Hon skulle vilja ha en ordentligt dialekt. Folk tror att hon kommer från Norge, och det är provocerande eftersom hon hatar norska eftersom allt de säger blir parodier, de låter så glada. Det är synd om dem helt enkelt, tycker hon.
Din bokHey Dolly, en succé. Hur kändes det.
– Blasé. Det var redan överspelat innan det vart något.
Du är född -87. De flesta som recenserade var mycket äldre än du.
– De blev väl lite nostalgiska.
Resumé: Dolly dumpar Mårten. Det måste finnas något som är bättre än att bara vara ihop med Mårten. Mänskliga relationer är inte hennes starkaste sida. Hon letar efter något mer storslaget än en halvtråkig tonårsrelation. Men vad letar hon efter?
– Framförallt vet hon inte att hon vill ha det hon redan harm, säger Amanda.
Nuförtiden tycker hon att Dolly är lite bortskämd på ett modern sätt.
Nu fortsätter de tala om boken.
Jag vill höra om något annat.
Boken kan jag läsa.
Berätta något annat för mig.
Nu säger Svante något intressant.
– Handlar den här boken om ett samtal om kvinnor.
Gå nu tillbaka.
Frågade Svante Malte om Edelcrantz handlar om ett samtal om män?
Och – har ni någonsin hört någon som frågat så?
Manliga böcker, Svante, vänder sig till människor. Eller hur?
Och böcker med kvinnliga hjältar är ett samtal mellan kvinnor. Eller hur?
Hallå - det är 2009! som Dolly skulle ha sagt.
Nu är han där igen, Svante:
Befinner sig Dolly i det vinnande laget?
Edelcrantz, befinner han sig i det förlorande laget? Du, Svante?

Amanda har nog "vetat med lilltån" att hon skulle skriva en roman.
Ska hon skriva igen?
Jo, hon håller på med ett projekt som hon blåst upp till enorma proportioner för att hon vill bevisa för sig själv att hon kan skriva något annat. Och tänk om det bara är Dolly-text hon kan.
Är du 80-talisternas talesman, frågar Svante som läst Amandas artikel om nutiden i DN häromsistens.
– Man får väl dra sitt strå till stacken. Någon måste säga hur det är. Det kanske är jag. Nej!
Och nu... ...ja just det, nu ska Amanda läsa om Dolly som går rätt mycket hos gynekologen eftersom hon inte kan sova så gynekologen säger att hon ska gå till psykologen...
"...jag kan inte hjälpa det men jag tycker att knark är sexigt."
"...har jag en liten släng av graviditet."
"Det finns otroligt många fula barn."
(...)

19.32 Malte Persson

"Det var hon som lärde mig läsa", säger Svante när Eva lämnar scenen. "Men det är en annan historia."
Kommer Malte Persson från Göteborg det är frågan. Svante frågar, han vill inte svara.
Malte Persson verkar obekväm. Han ska prata om boken om Edelcrantz.
Är huvudpersonen misslyckad eller lyckad? frågar Svante.
– Ju mer han lyckas desto mindre populär blir han, åstadkommer mycket men ändå bortglömd, säger Malte.
Malte tittar ner. Svarar långsamt. Mycket paus och långa inandningar.
– Edelcrantz är varken sympatisk eller karismatisk, säger Malte.
Var stötte du på honom först?
– På en internetsida om gamla tekniska apparater.
Där fanns Edelcrantz som uppfinnare.
Men vad var det som var så fascinerande? Det han uppfunnit var ett kommunikationssystem av stolpar i vilken små gubbar fällde ner och fällde upp luckor och därmed skickade meddelanden. En mekanisktelefon, telegraf, ett tidigt internet.
Edelcrantz levde vid sidan av Kellgren.
Det var inte lätt.
Svante är påläst. Han kan sina författares böcker.
Samtalet flyter lite långsamt.
Svante frågar, lockar.
Malte svarar, men något fattas mellan dem.
Du verkar vara överförtjust i 1700-talet säger Svante.
– jaaaaaaa, 1700-talet.......är väl ändå.....det bästa århundradet. I alla fall om man inte måste......leva där. Om man inte var tvungen att leva där. Men på avstånd är det, det bästa året.
Nu ska Malte läsa. Stockholm 1792.
Bara dialog.
Vem pratar?
Inte ens Malte vet.
Han läser:
"Känner bror någon här?"
(...)
"Det är min första, men jag hoppas inte den sista."
Malte trivs.
"Har han snille så är det för försnillning."
Han förflyttar sig och oss till 1700-talet.
Jag har inte läst boken, så nu är jag med.
Och publiken. De skrattar och så de där suckarna som finns i den litterära publiken.
"Kyckling. Tingest. Mupp."
Undrar om Maltes läsande kommer att påverka mitt läsande. Hans bok ligger hemma på sängbordet. Om jag ska vara ärlig på makens sängbord. Eva Adolfsson på mitt, Edelcrantz hos maken. Så traditionellt.
Man undrar om Maltes läsande kommer att få mig att skratta. Månne jag hör honom hela boken igenom.
Nu vrålskrattar publiken. Kiknar faktiskt.
Och Malte är full av energi.
Nu är vi framme vid mordet. Det är där på Gustav den III:s opera vi befunnit oss. Under själva maskeraden.
"Lever kungen?"
"Leve kungen?"
Malte reser sig och går.

Försöker inte lyssna

Eva Adolfsson läser och jag försöker att inte lyssna. Jag har läst hennes bok. Jag tyckte mycket om den. Berättelsen berörde mig inte så mycket, men språket, jag smuttade på det, läste långsamt, log åt ord och ordvändningar. Och nu läser Eva inte alls som mitt läsande har läst henne. Hennes sätt att betona tar inte fram de ord som jag njutit så av. De försvinner. Och jag tänker. Vad intressant. Vilken betoning är den riktiga. Finns den riktiga. Har jag läst en annan text än den hon skrivit. Lät texten så här inne i hennes huvud när hon skrev.
Tänk Göran Sonnevi när han läser sina texter, Göööööörrrrraaaaaan SSSSooooonnnnnneviiiii.
Så annorlunda det är att läsa honom och att höra.
Fast jag gillar inte ljudböcker heller. Och inte radiouppläsningar. Det är när jag läser själv som texten stiger fram för mig.
/Ann

19.07 Eva Adolfsson

Hon började med att skriva dagbok och ur de anteckningarna vågade hon sig senare på att skriva romaner trots att det egentligen var hennes pappas revir.
Boken Eva Adolfsson nu hyllats för heter En liten historia, och den handlar om en kvinna som under en arbetsresa träffar en man. En annan man. En kärlek som inte går att förverkliga, och som ändå inte är möjlig att glömma.
Vad ville du veta om kärlekens väsen när du satte igång med den här berättelsen? frågar Svante.
– Jag ville undersöka. Känna efter hur den här kärleken fungerar, den som inte får den där bekräftelsen. Nu är vi ett par, nu gifter vi oss. Jag ville pröva en relation som är helt utan garantier utom själva känslan. Det ville jag berätta mig in i.
Svante: Hur mycket betyder det att det är en otrohet.
– Det underlättar väl för att det inte ska bli någonting. Jag skriver om hennes liv också, jag berättar om alla våra liv; man skiljs, gifter om sig, folk söker nåt slags rötter, känner sig fritt svävande, inte helt nöjda med det de har. Det är den långa historien.
Är det här en kvinnohistoria, som Nina Lekander skriver?
– Ja visst, det är så här kvinnor pratar. Hur har du det? Hur fungerar relationen? Älskar jag honom fortfarande?
Svante: Är det viktigt för oss i andra laget att få veta vad ni pratar om?
– Jag har väl en känsla av att ni talar om mycket ni också.

Och nu läser hon om mötet i en lånad lägenhet i Berlin:
"Detta är Berlin och på samma gång inte..."
Och medan hon läser tänker jag på just det.
Hur vi kvinnor pratar och pratar och pratar om hur vi mår och hur vi har det och hur det är och hur det ska bli. Och undrar om männen vet hur våra samtal rör sig, hur många varv de går, hur djupt de söker, hur mycket vi skvallrar och ältar om frågar oss är det bra eller skulle det kunna bli bättre?
"...det är kanske en omöjligt historia...", läser Eva.
Eva och Svante har umgåtts, de också. Eva sa tidigare att hon, författaren, också är kritiker men att hon försöker undvika att recensera andra svenska författare för att inte blanda ihop sina roller. Nu sitter förläggare Svante här och intervjuar andra förläggare författare.

VI ÄR PÅ PLATS!

Kära bokälskare!
Nu är jag på plats på Litteraturens långa natt på ABF-huset i Stockholm.
Författarna har börjat strömma till. Men som ni ser är det fortfarande tomt på scenen.
Nu släcks ljuset.
Och upp på scenen stiger den kände politikern - som jag förstås precis glömt namnet på och hans säger att kvällen kommer att förlöpa enligt "tyskt mönster" – vi avverkar den ene författaren efter den andra på en enda lång rad.
Och här kommer Svante Weyler:
– Fantastiskt, en hel sal full med människor som vill lyssna på samtal om litteratur fem timmar i sträck.
Åtta författare berättar han att vi ska få följa. Och nu kommer den första författaren som vi skrev om häromdagen när hon var här på ABF-huset på Författardagen och var så lycklig över alla sina fina recensioner.

Rösta på din favoritförfattarblogg!

Författare skriver inte bara böcker - de bloggar också. Nu kan du rösta på din favoritförfattarblogg!

Rösta här eller besök vår hemsida www.vilaser.se. Klicka på namnen på röstningssidan för att komma direkt till bloggarna. Du kan rösta fram till den 17 april och den 12 maj koras vinnaren.

Och vill du nominera fler författarbloggar? Kanske din egen? Skicka iväg ett mail till oss genast: forfattarblogg@vilaser.se

Missa inte vår liveblog från Litteraturens Långa Natt ikväll på ABF-huset i Stockholm! Vi är där 19-24.

/Charlotte

Vad läste du förra året?

Så här kan man också få översikt över läsåret 2008.

Böcker med en färg i titeln:
1 bok: gröna. (2007: rött, blue, röda)

Böcker med ett djur i titeln:
8 böcker: bull, duck, eremitkräftorna, getingar, ox[hjärtat], hare, älg, mockingbird (2007: katten,   tiger)

Böcker med ett förnamn i titeln:
39 böcker: Lotta (14 olika titlar), Cherry (13 olika titlar), Ture (5 olika titlar), Job, Knatten, Mary, Lou, Tindalos, Vanessa, Eve, Alice. (2007: Ture,   Lotta (10 olika titlar), Kalle,  Harry, Kitty, George)
LÄS MER PÅ BOKIDIOTEN

Och missa inte vår liveblogg ikväll från

Litteraturens långa natt

Vi är där från 19.00 - 24.00.
Häng med!

/Ann

Tipsa oss om ditt FAVORITBIBLIOTEK!

Emma önskar i en kommentar till Månadens bibliotek att andra boktempel tar efter. Det hoppas vi också. En dag kanske varje bibliotek är ett eget individuellt universum.
Vi har fått in flera tips på bibliotek som är värda att uppmärksammas.
TIPSA DU OCKSÅ!

GRATTIS Bibliotek Nacka Forum

Igår var vi på Bibliotek Nacka Forum för att dela ut diplom och gratulera dem för att ha blivit utsedda av ViLÄSER till MÅNADENS BIBLIOTEK.
Chefen Nick Jones tog emot och här kan ni se att här finns både café och barnbokparadis.
Så här lyder motivering till utmärkelsen:

"För ett vågat och kreativt hopp från
 traditionellt bokmagasin till levande mediemötesplats!"

Nick berättar att förvandlingen har givit effekt. Varje dag kommer det nu 2200 personer in på biblioteket för att fika, låna böcker, titta på tv, spela spel, lyssna på musik, surfa på nätet, lyssna på föredrag, hålla möten, få undervisning, kissa, koppla av, sitta och jobba och läsa tidningar.
/Ann

Fler nominerade!

I går utlyste vi FÖRFATTARBLOGGPRISET, där ni läsare nominerar och inom kort också kan rösta på bästa bloggen på www.vilaser.se.

Nu har fler nomineringar har kommit in!

Anna Troberg
Sandra Gustafsson
Bengt-Erik Engholm
Malin Persson Giolito
Linda Skugge
Mats Strandberg
Jens Linder

Vill du också nominera en författarblogg? Kanske rentav din egen? Vänta icke! Maila forfattarblogg@vilaser.se.

Du kan nominera fram till den 10 mars. Röstningen pågår fram till 17 april. Den 12 maj delar ViLÄSER ut författarbloggpriset!

/Charlotte

Tack Carin

...för att du skickade oss hela dikten från den autisktiska poeten som vi inte hann med när vi livebloggade i fredags.

"Här är hela texten till den lilla dikten av Maja Steven (7år):

In Thames I found a rose
that was growing for a strange desire.
The rose said:
I´d better make a flower
so that Maja can smell
me.

Rolig dag! C"

Läs om Carin Svenssons senaste roman Vinterbäcken som kom för bara någon vecka sedan.Så här skriver UNT:

"Uppenbart är dock att det blivit en mycket väldisponerad berättelse, som med stark närvarokänsla ger konturer åt ett helt människoliv."

/Ann

Vad läste du förra året?

Så här kan man också få översikt över läsåret 2008.

Böcker med en färg i titeln:
1 bok: gröna. (2007: rött, blue, röda)

Böcker med ett djur i titeln:
8 böcker: bull, duck, eremitkräftorna, getingar, ox[hjärtat], hare, älg, mockingbird (2007: katten,   tiger)

Böcker med ett förnamn i titeln:
39 böcker: Lotta (14 olika titlar), Cherry (13 olika titlar), Ture (5 olika titlar), Job, Knatten, Mary, Lou, Tindalos, Vanessa, Eve, Alice. (2007: Ture,   Lotta (10 olika titlar), Kalle,  Harry, Kitty, George)
LÄS MER PÅ BOKIDIOTEN

/Ann

ViLÄSER utlyser FÖRFATTARBLOGGPRISET

"Bloggpriserna var ganska fantasilösa, det finns betydligt mer uppskruvade och skarpa bloggar med härliga ord än de nominerade. Fler genrer borde också vara en självklarhet. Hur kunde tonårsmorsa vinna? Så mycket bladder sida upp och sida ner. (...) Och var finns författarbloggarna? Fildelningsbloggarna? De alternativa bloggarna? Hur kan all kultur buntas ihop i en kategori? Traditionalism-Sverige i form av Aftonbladet borde inte vara värd för eventet. Starta en utmanare. Nu! Kanske med Svensk biblioteksförening som arrangör."

Ja du Okuvliga bibliotekarien Lina,  varför vann ingen av de spännande författarbloggarna Aftonbladets Stora bloggpriset? Men vänta nu. Vann inte Markus Birro? Jodå, i kategorin Sport och fritid (?).
Hur som helst.
I väntan på Svensk biblioteksförening (ni kanske vill vara med?) så startar ViLÄSER genast:

FÖRFATTARBLOGGPRISET
– och det är ni bokälskare som nominerar och röstar på www.vilaser.se. Vinnaren presenterar vi i majnummret av ViLÄSER.
Jag ber genast vår idoga twittare och webredaktör Charlotte att se till att både uppmaningen och författarblogglistan och Jenny Morellis artikel om författarbloggarna från förra numret finns på www.vilaser.se.
Hittar du fler författarbloggar – skicka dem genast till oss: forfattarblogg@vilaser.se.

BÖRJA BOTANISERA HÄR
Monika Fagerholm
Sören Olsson
Bodil Malmsten   
Peter Englund   
Marcus Birro        
Åsa Nilsonne       
Jonas Gardell        
Johanna Nilsson    
Isobel Hadley-Kamptz   
Camilla Läckberg                
Jonas Bergh        
Annika Bryns       
Unni Drougge
Eva Ström
Malte Persson
Hillevi Wahl
Jonas Bergh
Katerina Janouch
Anders Widén
PS
Men nog måste även du Lina vara nöjd med att Bokhora vann!
Grattis!
De kommer dessutom ut med en bokälskarbok till hösten på Norstedts.

/Ann

Ja, vem vill inte läsa den?

"Vem vill inte skriva en bok?"
Jón Kalman Stefánsson, som ni kan lyssna på på Internationella Författarscenen på Kulturhuset onsdag kväll 19.00.


Läs även andra bloggar om Jón Kalman Stefánsson, Kulturhuset, Internationell författarscen, litteratur

Protester mot biblioteksneddragningar

Den brittiska barnboksförfattaren Alan Gibbons mission i livet är barns läsande. Han har startat en proteströresle bland författare och lärare, Kampanj för böcker, för att försöka stoppa stängningen av skolbibliotek och neddragningen av bokinköpsbudgeten på de brittiska biblioteken.

Till sommaren kommer han att anordna en konferns för politiker, konsntärer, lärare, föräldrar och barn. Det blir debatt och kreativt läsande.

Jane Austen á la dig

Penguine dessa omslagsuppfinnare har nu kommit med en ny giv upplyste mig den litteraturintresserade dottern häromdagen när vi botaniserade på den stora bokhandeln. Där i hyllorna för utländsk skönlitteratur visade hon mig på deras nya vintage-serie. Gamla klassiker i ny dress, eller snarare gamla klassiker utan omslag, eller i alla fall utan designad framsida – lämnad naken för din fantasi.
Tanken är at tdu ska ta fram penna och sax och klister och kreativitet och ge din impression av de stora mästarna.
Är det en bra idé?
Nja.
Billigt är det ju, en faktura mindre att skicka för förlaget.
Men hur vacker blir en bok designad av mig.
Och dottern som väljer den allra vackraste boken, som ömmar för formgivarens omtanke och skaparlust – nej hon vill inte rita själv.
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Mellan verkligheten och en annan verklighet

Jag älskade Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Mästaren och Margarita, av Mikhail Bulgakov. Den där blandningen av realism och pågränsenverklighet. Lite i samma tradition skriver islänningen Jón Kalman Stefánsson i Sommarljus och sen kommer natten, (Weyler, 2008) som just nu ligger på mitt nattduksbord.
Det handlar om en by någonstans på Island, en by utan kyrka, utan djupare mening befolkad av arbetslösa, telefonister, filmentusiaster och en man som tittar på stjärnorna. Berättare är ett "vi" som iakttar både sig själv (själva?) och grannarna med ett språk som gör det nödvändigt att läsa uppmärksamt.
Och mitt i de ibland burleska historierna finns då och då en mening som får vi-et att böja sig ut från boksidan för att också titta på mig, läsaren, och min version av hur ett liv kan se ut.
Sommarljus har precis den där blandningen som kan få mig att läsa en hel roman (många ger jag upp, läser 30 sidor sedan får det vara, plöja facklitteratur som försöker förstå hur allt hänger ihop är min specialitet):
1. Ett språk som är omsorgsfullt konstruerat med ord som tildelas dimensioner jag inte visste att de hade.
2. En historia som tar sin utgångspunkt i vardagen men sedan sätter på sig vingar och ger sig av.
3. Berättelser som ger verkligheten utanför boken nya djup.
För att jag ska läsa ända till slutet behöver alla tre kriterierna inte vara upfyllda. Det finns böcker jag läser bara för språket, strunt i vilket ämne de behandlar, Sara Mannheimers Reglerna som kom förra året är en sådan. Det finns böcker jag läser bara för berättardimensionerna, och några enbart för att de ändrar mitt sätt att se på verkligheten.
Bäst är förstås de som har nästan allt. Om några månader kommer Igelkottens elegans, missa inte den.

På onsdag kan du lyssna till Jón på Kulturhusets Internationella författarscen.