Mellan verkligheten och en annan verklighet

Jag älskade Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Mästaren och Margarita, av Mikhail Bulgakov. Den där blandningen av realism och pågränsenverklighet. Lite i samma tradition skriver islänningen Jón Kalman Stefánsson i Sommarljus och sen kommer natten, (Weyler, 2008) som just nu ligger på mitt nattduksbord.
Det handlar om en by någonstans på Island, en by utan kyrka, utan djupare mening befolkad av arbetslösa, telefonister, filmentusiaster och en man som tittar på stjärnorna. Berättare är ett "vi" som iakttar både sig själv (själva?) och grannarna med ett språk som gör det nödvändigt att läsa uppmärksamt.
Och mitt i de ibland burleska historierna finns då och då en mening som får vi-et att böja sig ut från boksidan för att också titta på mig, läsaren, och min version av hur ett liv kan se ut.
Sommarljus har precis den där blandningen som kan få mig att läsa en hel roman (många ger jag upp, läser 30 sidor sedan får det vara, plöja facklitteratur som försöker förstå hur allt hänger ihop är min specialitet):
1. Ett språk som är omsorgsfullt konstruerat med ord som tildelas dimensioner jag inte visste att de hade.
2. En historia som tar sin utgångspunkt i vardagen men sedan sätter på sig vingar och ger sig av.
3. Berättelser som ger verkligheten utanför boken nya djup.
För att jag ska läsa ända till slutet behöver alla tre kriterierna inte vara upfyllda. Det finns böcker jag läser bara för språket, strunt i vilket ämne de behandlar, Sara Mannheimers Reglerna som kom förra året är en sådan. Det finns böcker jag läser bara för berättardimensionerna, och några enbart för att de ändrar mitt sätt att se på verkligheten.
Bäst är förstås de som har nästan allt. Om några månader kommer Igelkottens elegans, missa inte den.

På onsdag kan du lyssna till Jón på Kulturhusets Internationella författarscen.