Får man skriva vad som helst om andra

Som vanligt vaken någon timme på natten.
Tänder, greppar närmaste bok. Det är inte svårt, på nattduksbordet fullt, på golvet runt det, fullt, till och med den bokhylla maken desperat har ställt upp på min sida för att kunna ha en chans att dammsuga är också den numera full.
Jag läser inte en bok, utan många, många, och allra långsammast Eva Adolfssons En liten historia som recenseras på fredag. Långsamt för att den är så vackert formulerad, och för att den är så kort och jag inte vill att den ska ta slut.
Nu, denna natt, tänder jag lampan, ställer ner den på golvet för att stackars maken inte ska vakna och tar en bok i högen. Det råkar vara Merete Mazzarellas, När vi spelade Afrikas stjärna (Forum) som legat här bra länge utan någon uppmärksamhet.
Den är oläst, så jag börjar från början och ger mig in i mor- och farmödrarnas värld.
Nej, jag är inte alls där ännu, med barn som precis flyttat hemmifrån utan en enda tanke på att blir flera. Men det är alltid intressant att försöka förstå hur andra människor i andra situationer tänker.
Det är inte farmorsrollen som engagerar mig, utan utelämnandet – av barn och barnbarn och svärföräldrar. Merete bearbetar sin egen farmorsångest genom att berätta vad de andra säger, gör och vad hon tänker om det.
Och då minns jag en krönikör vi hade på Idagsidan när jag arbetade där under många år som varje vecka berättade om släkten. Roliga saker och ibland svåra och jag tänkte alltid. Vet de om detta? Vill de vara med om detta? Vill alla människor vara offentliga?
Mia i Liza Marklunds Gömda ville vara det till sådan grad att hon inte riktigt verkar ha brytt sig om om det som stod i boken var sant, lite sant, eller inte alls sant.
Hennes son ville uppenbarligen inte vara offentlig i Gömda, men i boken Sanningen om Gömda.
Och sedan funderar jag vidare i mitt sömniga tillstånd, 04:32. Det finns något fantastiskt med att vi i sådan hög grad börjat dela med oss av det privata till varandra. Att vi inte längre, som när jag var liten på 60-talet, är så förtegna och hemlighetsfulla att ingen får veta.
Nej, inte visste någon hur det såg ut innanför dörrarna hemma hos mig när gästerna hade gått. Inte ens mina föräldrars allra bästa vänner hade en aning om hur mamma och pappa kämpade med balansen mellan närhet och frihet, mellan att leva tillsammans eller fly. (Ni ser, här låter även jag er glutta in i den lite dammiga stadslägenheten på Vanadisvägen i Stockholm anno 1967.)
Nu, när många offentligt på tv, i tidningar, böcker och internet, är vidöppna, kan vi gemensamt konstatera: alltid är det något i varje familj, hos varje individ som skaver och skakar och stör och varar.
Du är inte ensam, som Jonas Gardell brukar hävda är budskapet i allt han skriver.
Det är skönt. Det är befriande. Det ger oss en tillåtelse att slippa försöka upprätthålla en falsk yta.
Problemet är ju bara att när jag berättar om mig, när Merete berättar om sig, så måste hon tvunget också berätta om de andra.
Mina föräldrar är döda, så de kan jag berätta om. Eller förresten, har man rätt att berätta som man vill om de döda. Som Helena Henschen gör som sin släkts stora drama i boken I skuggan av ett brott, (Brombergs), den som nu ska bli film. Kan jag som författare, journalist, bloggare använda mig av andra människors liv hur jag vill. Eller har var och en coypright på sitt eget liv.
Ja, vill jag ropa å ena sidan.
Men sedan, nej.
Våra liv är inte våra egna, varje sekund blandar jag mig med andra människor, påverkar dem, låter mig påverkas, berör och berörs, förändras, förändrar, förstör, förstörs, förödmjukar, förödmjukas, förenas, förverkligar, förbinder, förtiger, förbrukar, förstärker (där hakade jag upp mig) till dess gränserna mellan oss blir suddiga.
Mitt liv går inte att skilja ut från andras, och därför kan vi inte undvika att berätta varandras historier.
Enda lösningen jag finner där i natten är att mycket tydligt låta var och ens version av verkligheten vara hennes egen högts subjektiva version av vår kollektiva tillvaro.
Den är inte sanningen, den är min sanning, Meretes version av hur relationerna ser ut i hennes familj, hennes föreställning om vad barnbarnet har sagt om mormor och morfar, vad de de andra i familjen känner och vill och gör är bara hennes egen. Andra deltar i mitt drama. Men min version av detta drama är ändå allenast min.
05.30 lägger jag undan boken och nästa morgon vid kaffet och morgontidningarna läser jag i DN att Konsumentverket tänker undersöka om Piratförlaget gjort sig skyldig till vilseledande marknadsföring när de på omslaget kallar Gömda för "en sann historia".
Och jag tänker varje berättelse där ett jag försöker beskriva något som hänt henne och andra är en endast en färgad flisa av verklighet.