ViLÄSER på plats på Publicistklubben i Stockholm

Just nu befinner sig ViLÄSERS redaktion på Publicistklubbens möte på Kulturhuset i Stockholm, och idag ska de flera hundra journalister som samlats här för en gångs skull debattera böcker: Liza Marklunds bok Gömda och Monika Antonssons bok Mia Sanningen om Gömda.
Två motsatta bilder av ett familjedrama som idag är historia.
Monika Antonsson är här liksom Anne-Marie Skarp, Marklunds förläggare.
Mia, det är huvudpersonen i Gömda, och det var hennes son och hans pappa som sökte upp Monika Antonsson och bad henne berätta deras historia. När ett förlag dök upp och stödde förslaget så satte Antonsson igån.
Varför gjorde du det, frågar dagens debattledare Ulrika Knutsson.
– För att det var så spännande, som en deckare, svarar Monika.
Och Liza Marklunds förläggare Anne-Marie Skarp från Piratförlaget stiger upp på scenen och säger att hon är förvirrad. Hon har nämligen upptäckt att den bok som Antonsson skriver om och kritiserar är Bonnier Albas gamla version.
– Den har jag aldrig läst, säger Anne-Marie. När vi tog över boken skar vi ner den med 30 procent. Det är den boken jag talar om. Dessutom har jag alltid betraktat den här boken som en roman, i vår utgåva står det dokumentärroman. Det jag lärt mig av den här debatten är att människor uppfattar romaner som sanningen.
– Men i den här boken, säger Monika Antonsson och viftar med Bonnier Alba-upplagan, står det att den beskriver sanningen och huvudpersonen själv, Mia, har alltid påstått att det är sanningen. Om det inte varit så hade jag aldrig skrivit min bok.
– Men, säger Anne-Marie Skarp, jag har i alla fall alltid betraktat den som en roman. Så fort en författare för in ett uns fantasi i en bok så är den ju inte längre dokumentär utan just en roman.
Men...
...och nu vänder sig Ulrika Knutson till den panel med kända journalister som bjudits in till dagens debatt:
– Är den här diskussionen viktig? Och är den så viktig att ni tidnings- och tvjournalister borde ha skrivit om detta så fort Monika Antonssons bok kom ut?
Ja, det är alltid viktigt att diskutera vad som är sant och inte sant, säger Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten.
Nej, sant eller inte sant är en uråldrig fråga, säger Jan Helin, det är egentligen inget nytt.
Ja, därför att Liza Marklunds bok handlar om en viktig samhällsfråga, säger Leo Lagercrantz, redaktionschef på Newsmill.
Och så går diskussionen över i vad journalisterna har skrivit, vad de borde ha skrivit och hur det kommer sig att det är bloggarna som drivit den här frågan snarare än de traditionella medierna.
– Visst var vi sena, säger Gabriel Byström på Göteborgs-Posten, men vi har ingen anledning att hålla Liza Marklund om ryggen. Och det är sant, bloggarna var snabbare.
Var det för att Liza Marklund känner stora delar av medievärlden, som fick er att vänta?
Eller var det för att Monika Antonssons bok kom ut på ett litet förlag och därför betraktades med misstänksamhet?
Är det för att media (läs manliga kulturredaktörer) har ett behov av att fälla framgångsrika kvinnor som bevakningen sista veckan blivit så kraftfull?
Är det för att Liza Marklund varit en av Sveriges tuffaste krönikörer som låtit sin piska vina över olika maktpersoner som hon nu själv får pisk?
Eller är det för att Gömda är ett av Sveriges mest lästa böcker som det är viktigt att diskutera den?
Eller är det för att den här boken faktiskt i grunden är rasistisk, som den bör ifrågasättas – den muslimske mannen är förövaren, räddaren har i Lizas version blivit en blåögd svensk?
– Ja, säger Leo Lagercrantz, bara av det sista skälet skulle du kunna göra slarvsylta av den här boken? Och så vänder han sig till Jan Guillou som sitter i publiken.
Nu räcker han upp handen, Liza Marklunds förläggare Anne-Marie Skarps man, Jan Guillou. Följ med nu:
– För det första har jag inte gjort det (slarvsylta)eftersom jag inte har läst boken. Jag har kommit överens med Liza Marklund om att inte läsa den för att jag inte är rätt läsare, dels har jag i många år jobbat inom samma genre och ser därför direkt skarvarna och skulle störas av det, dels anser jag att hennes politiska projekt för min del slår in en hel serie öppna dörrar.
– Liza har gjort det som många reportrar skulle gör för att t ex skildra den palestinska frågan. Man väljer ut en kvinna i Gaza eller Jerusalem och berättar den fantastiska historien. Antingen som ett reportage, det betyder att man berättar det som är sant, eller som en roman, som Leon Uris, något som är nästan sant. Eller om det ligger så nära sanningen så att det nästan är sanningen kan vi kalla det för dokumentär roman.
– I Lizas fall är det så att hon tagit en person som grundmodell och kring den gestaltens verkliga historia har hon modellerat sitt program för misshandlade kvinnor och på så sätt fått det lika praktiskt berättat som Palestinas historia.
– Ett reportage av den här sorten hade jag sågat längs fotknölarna, men nu är det en roman.
Ulrika Knutson: Men du gick ju hårt åt Åse Seierstads bok om bokhandlaren i Kabul, är inte det samma sak?
Jan Guillou: Men hon sa att vartenda ord är sant.
Ulrika: Men det sa ju Liza Marklund också.
Nu förirrar sig Guillou, men lyckas på något sätt få det att framstå som att Marklunds bok ändå är en roman (trots att hon sagt offentligt flera gånger att allt i boken är sant) och att det inte är så med Seierstads bok. Hur han lyckas argumentera kan jag inte reda ut.
Nu reser sig Monika Antonsson upp:
– Nu förstår jag inte, säger hon. När jag gick i skolan lärde jag mig att sant är sant och falskt är falskt, kan vi inte hålla oss till det?