Vi LÄSER

Vi byter adress

2009-02-13T10:59:00.000+01:00

Nu finns vi HÄR!!

Ebba gör tidning

2009-02-11T17:10:00.004+01:00

Jo, det har varit lite tyst här på bloggen några dagar.
Orsak: Vi gör tidning.
Här ser ni vår nya AD Ebba Bonde lägga in bilder och texter till nästa nummer.
Och Jenny och Charlotte de webbar – experimenterar och lär sig web 2.0, openspaceprogram och många nya funktioner så att vi med tiden kan sätta igång flera spännande projekt och ge plats för er läsare.
Flera av er som skrivit till oss frågar också efter mer lästips. Och vi lovar det kommer.
Just nu håller vi på att forma den nya redaktionen och när det är klart kommer ni att få kontinuerliga infall, inblickar och läsidéer från flera olika personer.
Själv började jag i natt, jo, jag är en sådan där som har en lässtund ibland mitt i natten, att läsa en helt färsk bok om hur man bygger en roman. En litteraturvetarnördbok för icke litteraturvetare. För en sådan som jag.
Vem är det egentligen som berättar, frågar författaren (och om ni undrar vem det är så får ni vänta till i morgon för den ligger kvar bredvid sängen hemma och nu sitter jag här på redaktionen på Riddarholmen)?
Är det "jag", eller någon som iakttar bokens rollinnehavare som berättar om dem i tredje person. De är det vanligaste. Mycket sällan finns det flera berättare, ett slags vi som förtäljer.
Och om det är ett jag – är det författaren som säger jag om sig själv eller har hon iklätt sig ett fiktivt ego?
Jag greppar första bästa bok här på mitt skrivbord:
Valår av Theres K Agdler från Staika förlag.
Nu ska vi se:
"En kvinna i en helikopter, hörlurarna på, intensivt spanande ut genom rutan."
Tredje person.
Och ändå, som det står i boken om romanbyggarkonsten, kan bokens huvudpersons jag titta fram bakom axeln på den som berättar, dyka upp som en extra närvaro, ett eget inbäddat berättarego, genom valet av ord, som här:
"...hörlurarna på,"
istället för
...hon har på sig hörlurarna, eller hon har hörlurar på sig.
Precis det läste jag där i natten.

Stå ut med stavfelen.

2009-02-07T11:30:00.003+01:00

Kära bokälskare
Som ni ser på mina snabbrapporter från igår kväll så slinker det med en del stav- och syftningsfel i brådskan. Jag kommer att rätta dem. Fast inte idag. Det är alldeles för skönt att bara sitta här hemma och läsa tidningen och fundera på vad jag ska laga till lunch när sonen och hans flickvän kommer hem för att rensa i hans gamla grejer.
Så även om ämnet, och ni läsare, är helt fel personer att servera en slarvig text – så får ni ha överenseende med omständigheterna.
Och reagerar ni för starkt, tappar helt bort er när det inte riktigt stämmer, så återkom i morgon då jag rättat.
Vänliga lördagsmorgonshälsningar
Ann

23.43 Nu är det slut

2009-02-06T23:43:00.003+01:00

Nu reser sig alla.
Nu packar jag ihop.
Nu är det snart lördag.
I morgon ska jag läsa tidningen i flera timmar på glasverandan.
Nu töms raderna.
Som Malte saxar jag från de som går förbi:
"Det var jättetrevligt."
"Litteratur på ett avslappnat sätt"
"Carin Mannheimer, hon som skrev Svenska hjärtan."
"Du kan få gå på bio någon gång!"

23.22 PO fortsätter

2009-02-06T23:22:00.013+01:00

Jodå, han tycker själv att Kapten Nemos bibliotek är det bästa han skrivit. Och det är så konstigt. Han satt på torken, titta på de första sidorna, så trevande, så rörigt. Där sitter en man på avgiftning med en laptop och undrar om han supit bort skallen.

GODA RÅD FRÅN PO
TILL DEN SOM VILL LÄSA
KAPTEN NEMOS BIBLIOEK
"Ge inte upp under de första femtio sidorna. Det är först efter dem som jag förstod att jag kunde skriva igen. Ni kan se hur jag klarnar!"

Kapten Nemos, den räddade livet på honom. Men läsa högt ur den. Nej det går inte. Det blir inte bra. Men om man tyst, för sig själv, läser båda Nemo och Ett annat liv – då har man fått en helhetsbild.

Nu läser PO i den senaste:
"Han drack sig stillsamt in i fängelset." "Svagt nådde honom bruset från historiens vändpunkt."

– Hinner jag läsa två korta stumpar till, frågar han.
Du hinner läsa tre korta stumpar, säger Svante. Om det är bra får du läsa tre.
– Nej, då blir det de halvbra.

Nu läser han igen.
Om Han som är sex år och snäll:
"Hans bekännelse stärker hans anseende bland dem som inte vågar bekänna. Hon använder detta ord, anseende... ...Problemet är bara att han är så snäll att han inte har något att bekänna. Han är närmast kroniskt syndfri."
Och så får vi följa den lilla gossens försök att skaffa sig en synd.
Han hittar på en helt enkelt.
Äntligen kan han få syndabekännelsen.
Men det uppdagas.
Att det är uppdiktat.
Och ljuget?
Det är väl ändå äntligen en riktig synd.
Men nej, den räknas inte.
Vad ska gossen göra.
Det är dråpligt, och lite sorgligt och vi i publiken skrattar, sådär ömsint.
Fortsättningen handlar om konsekvenserna av det religiösa, och om introduktionen av det moderna, det som den nye läraren tar med sig till Västerbotten, han som enligt PO:s mamma märkvärdigar sig med ketchup och syltlök.

Nu är det dags för den där tiden med alkoholen, den som upptar bara en liten del av boken.
– Det är inte lätt att skriva om. Svårt att förstå att en sådan priviligierad människa som jag själv som befinner mig konstant i det goda ändå tycker att det andra, alkoholen är viktigare.
Nu läser PO om honom själv och spriten.
Om spritsömnen, om minnesförlusten, om dimman.
Det är Berlinmurens fall. Han är där. Mitt under fallet. Han borde se och skriva. Men han är inte den han varit. Han är en annan. Östra Europa befrias. Han kan få delta. Han kan få dela denna historiska natt med självaste Havel. Men "han är inte fri", han kan inte blir fri.
"Hjälplös står han mitt i massan... Han tror sig vara historiens medelpunkt."
Inom sig har han en obönhörlig röst som ser till att han istället för att vara en del av en ny värld "innesluter" sig i de två flaskorna rödvin som han har på sitt hotellrum och som får honom villigt, närmast entusiastiskt, att överge sitt liv. Själva livet.
Hmmmmmmmmmm, medkänner publiken.

Ett inlägg från en läsare

2009-02-06T23:21:00.002+01:00

"...svårt att förstå att denna gigant fortfarande kan ta poäng på att etablissemanget inte ville släppa ín honom men ok...men han ÄR ju etablissemang nu...det blir att kokett"

Och då kan jag passa på att berätta att Norstedts chef som jag talade med i pausen berättade att PO:s självbiografi har sålt i över 100 000 exemplar. Just det 100 000.

23.06 PO Enqvist

2009-02-06T23:06:00.007+01:00

Augustvinnaren, PO Enqvist.
Första gången PO läste för publik var i Uppsala. Tre romaner refuserade Norstedts och två diktsamlingar refuserade Bonniers innan PO fick en roman publicerad, Kristallögat. En liten söt men fullständigt ointressant roman, sägar han nu. Dock chockerade den hela omgivningen som inte hade en aning om att PO hade författardrömmar. Triumf!
PO var mest känd som höjdhoppare. (Nu skrattar alla – höjdhoppare! Ja, lång är han fortfarande.)
Skrev gjorde han på nätterna. Och så läste han: Dagerman! Dagerman! Dagerman!
Han också.
Martinsson, Dagerman och Hjalmar Söderberg, läromästarna. Men mest Dagerman.
Ständigt denna Dagerman.
Nu läser han ur vinnarboken Ett Annat liv om sitt första offentliga elddop. "En uppläsningsafton med rödvin".
Göran Tunström är också där, han ska snart ge ut Maskrosbollen. Publiken är kvinnlig. Vacker.
Dessutom talar Tunström värmländska, inte västerbottniska. Han, den andre, har allt och han läser fenomenalt.
Alla studentskor lyssnar som förtrollade, noterar PO uppgivet. "De behåller alla kläderna på. Men mentalt är de på väg", skriver han.
"En erotisk tjocka tätnar kring Tunström", läser PO.
Hur det gick? Bra förstås.

Nu berättar något han aldrig berättat.
Det var på vintern, han var inbjuden till Oslo, han skulle läsa på Munchmuseet. Arthur Lundkvist var också där.
PO hade magblödningar, han störtblödde, skulle ändå läsa ur sin outgivna, ur korrekturet, han var "skitnervös".
Ah, värre kan det väl inte bli, men han gjorde det, satte sig sedan på tåget och blev så fort han kom fram opererad för magsår.
– Efter det har jag aldrig varit nervös.

Nu talar de om den nya, Ett annat liv, biografin, om författarlivet och missbruket.
Var du skraj när den kom ut, frågar Svante.
- Nej, jag tänkte: nu är det lika bra att berätta allt. Jag hade bestämt att aldrig skriva om det. Sedan skrev jag i alla fall den här boken på över 500 sidor på nio månader och hade en underbar tid. Nu har jag gjort det. Berättat allt, en annan sak är att media koncentrerar sig mest på den sista femtedelen om alkoholen. Det är inte kul, men jag visste det, det är så det är. Det får man ta.
Nu är det -68, PO är ung, stark, snygg, 38 år och har givit ut Legionärerna. Alla tror att han har allt under kontroll. Men själv är han tom, målar Svante upp.
– Jag har alltid varit tom som en påse, tompåse (alla skrattar), efter varje bok, säger PO. Jag har ingen aning om vad jag ska skriva om nu efter den här heller.

22.29 Sara Mannheimer

2009-02-06T22:29:00.013+01:00

Även om man skulle behöva andas ut så går vi vidare, säger Svante.
Här kommer sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Mannheimer med sin bok Reglerna. Författare och glasblåsare är hon. Lika allvarlig med båda, men på ett olika sätt. Hemligt var det att skriva, säger hon, ett svårt allvar, farligt.
Är det inte ensamt att vara glasblåsare, undrar Svante?
– Tycker du? Det är väldigt socialt, en möjlighet att möta människor och miljöer som man aldrig skulle kommit i kontakt med annars. Som i Småland där man kan stöta på en udda existens vid någon slipkran.
Hennes glashytta ligger i Sickla i Stockholm. Hon har kurser, man kan få komma dit och blåsa. (Anmäl dig här!) Själv gör hon dricksglas. Hon gillar inte konstglas, det blir så fint. För fint.
Ska du skriva en andra bok? Den obligatoriska frågan än en gång.
– Men Reglerna är så tunn, även om den var den första kan väl den kallas för en mellanbok.
Men visst. Skriva mer. Fast det vita arket, säger hon, är verkligen väldigt vitt när man ska börja.
Boken handlar om en kvinna som försöker få ordning på livet, och där är männen, och överallt i boken, säger Svante, finns citat han vill citera.
"Jag vill skapa skapelsen levande", står det, det vill man gärna och ofta citera.
Vad hejdar kvinnan i boken? Från att skapa sig levande?
– Det är ju det hon försöker komma på, säger Sara lite undrande.
Vad hindrar henne?
– Jag kan inte svara på det, säger Sara.
(Och jag tänker, måste författare vet allt om sina romanfigurer? Måste författare vara sina romanfigurers psykoanalytiker, läkare, lärare, föräldrar, sådana som tror sig veta varför någon gör se de gör och vad de bör göra istället. Jag är också mamma, mina barn är ständigt förvånade över allt jag tror mig veta om dem.)
Och så säger kvinnan i boken: "Jag vill komma rusande", citerar Svante. Vad är det för något?
– Det är väl ett intensifierat möte, det ultimata mötet, det ska ske samtidigt, man ska komma ultimat nära.
Vad hejdar henne från att rusa?
Nu är Sara lite konfunderad igen.
– Hon rusar en del. Man kan inte vara i ett tillstånd alltid även om viljan fortfarande finns där.
Men vad vill hon ha? envisas Svante. Nå frihet genom regler?
– Intensitet, säger Sara, varje ögonblick bör förvaltas till sin fulla kapacitet. Det är väl inte direkt att vara fri.
Ibland tycker jag du är ironisk, säger Svante. När du skriver om kisarna, när männen, kisarna kommer in blir du ironisk då?
– Nej, jag ser mig själv som en blödig människa, säger Sara. Kanske anstränger jag mig för att dölja det. Men det är klart att det blir annorlunda i andra delen när männen kommer in.
Nu hejdar sig Svante. Nu säger han:
Jag tror att jag krånglat till den här boken med alla mina frågor. Det är fel!!! Jävla dumma frågor! Den här boken är inte krånglig. Den är gripande, läsbar. Nej, läs nu Sara.
Och det gör hon. Med en röst som stämmer med mitt läsande. Som stämmer med hur hennes text låter inne i mig när jag läste Reglerna. En aning entonigt, med en liknande melodi, lite dovt:
"Jag ska inte vara inbilsk. Jag ska komma rusande..."
"I detta erimitage kunde jag helt ägna mig åt ... ...att skapa skapelsen levande."
Ja, låt inte Svantes frågor hindra er från att läsa Saras bok. Boken är gripande, om inte av den vanliga sorten, inte en sådan man läser i en solstol, eller när man är som tröttast. Lite förstår jag Svante, det finns saker man undrar, men varför inte våga leva undrande.
En sådan omsorgsfullt komponerad bok, en text som krupit in i en oväntad kvinnan, in i hennes värld, långt från alla de romaner som idag berättar varianter på författaren eller författarens kompisars liv.
Sara läser vidare. Fyra minuter kvar.
"Den här nigningen levde sitt eget liv."

22.01 Martina Lowden

2009-02-06T22:01:00.017+01:00

Förra året hade hon halsluss. Hon är febrig i år igen.
Fast lite feber dör man inte av, säger Svante.
Allt kom ut 2006. Har kallats för allt – dagbok, roman – vad kallar du den själv,frågar Svante.
– Klump, tycker jag låter bra. Ett misslyckat stockholmskt litterärt företag.
När blev klumpen en bok?
– Jag vet inte när något är tillräckligt otympligt för att räknas som klump. Den är 628 sidor. Jag har den där ursäkten som fröken Sverige brukade ha: det var inte jag som skickade in bilderna, det var min mormor, jag är helt ointresserad av skönhet, jag vill jobba för utrotningshotade djur.
– Min bästa vän högg tag i en del av min dagobok som hon hade läst, den var rätt offentlig, bitar låg ute på nätet. Hon visade den för en förläggare. Och han sa Jaaaa, och jag sa nejjjj, och han sa joooooo.
– Förläggarna lär leta efter litterära rockstjärnor. Khemiri han är lång och stilig. Jag var väl inte riktigt någon Hollywoodstjärna, mer som en liten bitter gubbe med många böcker i bokhyllan. Men det gick bra det också.
Svante: Man får för sig när man läser din bok att litteraturen är lika viktig som livet.
Martina: Någon svensk författare har skrivit att när hon skriver så upplever hon livet mer intensivt och så fungerar det för mig också.
Svante: Försätter du dig i situationer för att kunna skriva, eller iakttar du det du är med om för att kunna skriva om det.
– Båda, säger hon.
Båda.
– Det skulle vara svårare att vara Liza Marklund och behöva hämta allt materiale ur sitt vardagsliv.
Någon författare lär har sagt "Alles is material" (tyska ska det vara)
Är det så för dig?
– Ja
Vad säger dina närstående om det?
– Det fanns en som började gråta: Nu kommer ingen tycka om mig efter det här, sa hon. Fast så var det förstås inte.
Hur ska du göra med henne i framtiden?
– Hon är nog färdigbehandlad som litterärt material.
(Nu skrattar alla!)
Svante flämtar.
– Säga det kan man väl, men skriv det aldrig!
Och nu då.
En sofistikerad brevroman vill hon skriva, något som liknarFarliga förbindelser.
– Och om jag anstränger mig riktigt hårt kanske jag kan skriva en riktig bok om femton år. Jag får nog ge ut 15 mellanböcker under tiden.
Svante, han som själv är förläggare, säger att de, mellanböckerna, ska vara tunna. Men, tillägger han, ok, om du lovar att den där boken kommer någon gång. Så visst. Ge du ut femton halvbra först.
Är det viktigare att skriva än att läsa?
– Det går inte att skilja åt. Jag har svårt att läsa utan att skriva samtidigt. Och om jag inte skriver vill jag ha någon i närheten att tala med om boken, dela med mig direkt. Mitt läsande påminner mig hela tiden om bristfälligheterna i mitt eget skrivande. Jag läser också för att lära mig av de andra hur man blir en bättre författare.
Vilka lär du dig av?
– Oj!
Men nån? Vem vill du ha lärt dig mest av?
– Sture Ahlén ligger bra till.
Det var oväntat! säger Svante.
Alla skrattar. Hon har ett självklart självförtroende Martina. Tycks inte behöva förställa sig. Tycker man om Sture Ahlén så gör man.
– Nu har jag läst Lars Gyllenstens biografi, Minnen bara minnen, där han säger många elaka saker om Sture Ahlén, om hans högmod.
Fast det ändrar inte hennes bild.
Sture Ahlén skulle börja gråta om han hörde dig, säger Svante fortfarande förvånad. Det finns en märklig trånad efter Horace Engdahl i din bok. Minskar den nu när han inte längre är ständig sekreterare.
– Nej, det var min bästa vän som beundrade Horace. Jag är mer för Sture Ahleén.

Nu ska Amanda läsa.
Nu tar hon upp något ur väskan och lägger på bordet.
Vad är det?

Nu läser hon...
"Om jag skrev en roman om den tjugoåriga kärlekshistorien mellan mig och litteraturen..."

"Efteråt ska ingen säga att inte mitt liv var välskrivet..."

Nu tar hon fram det där hon tog ut ur väskan och la på bordet.
Det visar sig var en liten vikt lapp med en ny text. Skriven långt efter Allt.

"Försvar är svar. Reaktion. Något har hänt. Eller något har gett oss en anledning att tro att något kommer att hända. Något har hänt... ...Du kan se mig som en representant för något man inte kränker utan konsekvenser."

"Inte tänka gamla tankar. Inte tänka gamla tankar."

"Innerst inne vet du vad du måste göra. Tungsnigeln vrider sig. Lämnar inte munsnäckan."

"Jag var ett fritt löpande föl inom skotthåll."

21.35 Theodor Kallifatides

2009-02-06T21:32:00.015+01:00

Det måste vara speciellt för dig Theodor att vara här för du har ju skrivit en hel bok om ABF, säger Svante när "andra halvlek börjar".
Först var Kalifatides utlänning, säger han, sedan invandrare, sedan blev hans barn andra generationens invadrare och nu är han svensk.
Nu klappar alla händerna. Det är när Theodor berättar att när någon ville gratulera honom för att han nu var ny svensk, så svarade han:
"Varför skulle jag vilja vara ny svensk när jag kan vara gammal grek."
Och nu fortsätter det roliga, nu berättar han om svensk-kursen på ABF.
I svenskaförinvandrarboken fick han första dagen läsa:

"Fröken Blom bor i Borås.
Var bor fröken Blom?"
Det räckte. Han gick hem."

Nu, senare, har han tittat efter.
Har sfi-böckerna blivit bättre.
Men nej, alldeles nyss läste han:

"Det här är Ashmed.
Ahsmed har ont i tanden.
Det här är Ashmeds tand."

Är det någon som tror att man kan lära sig svenska så? undrar han.
Han gic. Återvände till restuarangjobbet och lärde sig svenska genom att ta en svensk bok, översätta den till engelska för att sedan översätta den till svenska.
Vad var det för bok?
Han hade ingen aning!
Första gången han fick veta det var den dagen han första gången talade svenska, på en kärftskvia.
Alla hade huvudbonader, ett ord som han översatte till huvudbostäder.
Nu är det dags att hålla tal. Nu reser sig Theodor Kallifatides på sitt allra första kräftkalas och säger för första gången någonsin något på svenska:
– Det tycks mig som om vi samtliga voro berusade.
Det blev lite tyst.
Och det var då han förstod att svenskarna inte talade som August Strindberg, i alla fall inte som i Fröken Julie, den bok han läst via engelska och grekiska.
Strindberg var något annat än att läsa sfi-boken. Fröken Blom kan man vara utan. Men Fröken Julie, kan man inte låta bli.
Andra författare var också hans lärare.
Jag har inte erövrat det svenska språket, jag blev erövrad av Stig Dagerman, av hans språk, av hansAtt döda ett barn.
Nu går den där igenkännande susningen genom salen.
De bredvid mig har också läst den.
Dagermans svenska, säger han, den mest sensuella, den starkaste, den vackraste.

Nu, säger Svante, måste vi tala om din roman.
– Varför det, säger Theodor, vi kan väl ha så här roligt istället.
(Jaaaaaaa, Theodor, nu har vi riktigt roligt. Berätta mera, om vad som helst. Boken kan jag få tag i. Men du är bara här nu.)
Skriver det gör han för att tömma huvudet på allt som samlas där.
– Man bara släpper ut det i en bok. Det är lätt.
Ur ett sådant utsläpp "kommer sådant som kanske min bästa bok, säger Theodor,
Mödrar och söner." (Den har jag läst. Den är fin. En man åker hem till sitt Athen för att träffa mamma. Mammor, de som alltid väntar. Söner som alltid vet att de borde åka hem till Athen för att träffas.)

Nu hyllar Theodor folkbildningen, där är Sverige som bäst.
– Vilken kraft, vilket liv, det märker jag när jag blir tillfrågad om jag vill turnera i Norrland. Men hur länge, säger jag. Inte så länge, säger de, bara tre månader.
120 föredrag, alla fullsatta.
Nu talar vi om romanen, om den nya, om Vänner och älskare, säger Svante.
– Ska vi tala om kärleken som bara uppstår, säger Tehodor, ibland mellan en äldre man med mage och vikande potens och en yngre kvinna. Det är inte svårt att tänka sig, säger Theodor, och publiken skrattar.
Ja, jag har inte svårt att tänka mig det, säger Svante.
– Det bara uppstår. Det är därför, säger Theodor. Man förälskar sig i flickan för att hon står där, det är så underbart. Det är därför världens vackraste kvinna Sophia Loren kan älska sin lilla korta gubbe.

Nu diskuterar de romanens personer, Theodor diskuterar ansvaret för sina romanfigurer. För hur de beter sig, för hur det går för dem.
Tar du ansvar för dem! frågar Svante med ett utropstecken.
– Det är klart, en människa som skriver måste ha en hållning.
Nu läser han:
"Första gången han såg henne... ...hon ser ut som en ängel."
21.55, fem minuter kvar.
"Det var i mitten av februari, det hade varit natt dagen lång."
och så slutar han:
"Hur mycket han än ville gick det inte att andas åt henne."

20.55 Marjaneh Bakhtiari...

2009-02-06T20:55:00.004+01:00

...avslutar med en känslig text.
"Hon sa att det inte fanns något att göra."
Nu är det paus.
Nu blir det förfriskningar.
Nu ska författarna skriva i sina böcker.
Nu går jag ut och lyssnar lite.

vad skrattar alla åt? fattar inte...

2009-02-06T20:51:00.005+01:00

...skriver Anonym i en kommentar här på bloggen.
Det handlar om Malte.
Varför är hans läsande så kul?
Varför skrattar alla. Kiknar.
Jo, vet du, själva texten Malte skrivit är rolig.
Underfundig, fyndig.
Repliker hämtade från folkhavet, i till synes oredigerad, uppfångad ordning, från vimlet där på Operan, på den där maskeradbalen där kungen sköts.
Högt och lågt. Antydningar, skvaller, lite maktspel, lite ekivokt.
Men framförallt läser Malte det med sådan inlevelse.
Han svajar i stolen, sträcker sig hit och dit, den redan roliga texten blir hisnande när Malte förflyttar sig och lever sig in i 1700-talet.
Och kontrasten. Mot den intervjuade Malte förstärker nöjet.

20.26 Marjaneh Bakhtiari

2009-02-06T20:26:00.009+01:00

Den tyska diciplinen håller.
Förra författaren ut och den nya författaren in.
Hon Marjaneh är från Malmö.
De talar om succén med boken Kan du säga schibbolet?
Förändringen. Från sitt eget rum, till "allt det här".
Fråga: Var det svårt att skriva andra romanen (samma fråga som till Amanda. Jag ska inte vara dum mot dig Svante. Åtta författare på fem timmar. Vilken prestation.)
Bokens titel kommer från Bibeln, från Domarboken. Två folkslag, det gäller att skilja dem åt, vem är vän och vem är fiende, vem ska man älska, vem ska man döda. I den här berättelsen är det sche-ljudet, eller snarare schi-ljudet som avgör. Vän är den som kan säga schibbolet på rätt sätt.
Så boken handlar om en familj. Där pappa kan säga schibbolet och hävdar att det i varje invandrare finns en potentiell svensk.
Kan du Marjaneh säga schibbolet?, frågar Svante.
– Ibland.
Här?
– Nej, i familjen, bland vänner, pojkvän.
Koden är inte bara ett ord, det är kläder, utseende. Du märker att du inte kan säga schibbolet när du i något sammahang tillsammans med andra känner dig lite konstig.
Nu talar de om boken, om syskonen, om dottern som planerar att åka till Iran för att hon då ska kunna utnyttja sitt ursprung och ta bilder som ingen annan kan ta och åka tillbaka till skolan och göra ett specialarbete som hon får MVG på så hon kan göra karriär.
Något ursprung är hon inte ute efter. Hon vill ta sig fram. Hon är strateg.
Fast så enkelt är det förstås inte.
Aldrig.
Det är aldrig så enkelt.
Ingenting är så enkelt.
Nu läser hon:
"Pappa har köpt nybakade bullar. (...) Det var söndag morgon, det var viktigt att de skulle ha trevligt."
Nu är det i läsningen dags för Åke Larsson, Malmös minst utbildade busschaufför, som inte gillar taxichaufförer och är lite väl intresserad av att prata i bussmikrofonen. Åke är Marjanehs egen favoritfigur i boken.
"Har du fått körkortet i julklapp eller...!"
Åke har det svårt. Alla hans kolleger är akademiker förklädda till busschaufförer. De, från de andra länderna, ser ner på Åke. För att han ingen utbildning har och för att han bor med sin före detta frus mamma.

20.00 Amanda Svensson

2009-02-06T20:00:00.014+01:00

Nu ska vi byta precis allting säger Svante.
För nu kommer Amanda Svensson som anlände från Malmö i morse väldigt tidigt.
Amanda är ledsen över att hon inte talar ordentlig malmöitiska. Hon skulle vilja ha en ordentligt dialekt. Folk tror att hon kommer från Norge, och det är provocerande eftersom hon hatar norska eftersom allt de säger blir parodier, de låter så glada. Det är synd om dem helt enkelt, tycker hon.
Din bokHey Dolly, en succé. Hur kändes det.
– Blasé. Det var redan överspelat innan det vart något.
Du är född -87. De flesta som recenserade var mycket äldre än du.
– De blev väl lite nostalgiska.
Resumé: Dolly dumpar Mårten. Det måste finnas något som är bättre än att bara vara ihop med Mårten. Mänskliga relationer är inte hennes starkaste sida. Hon letar efter något mer storslaget än en halvtråkig tonårsrelation. Men vad letar hon efter?
– Framförallt vet hon inte att hon vill ha det hon redan harm, säger Amanda.
Nuförtiden tycker hon att Dolly är lite bortskämd på ett modern sätt.
Nu fortsätter de tala om boken.
Jag vill höra om något annat.
Boken kan jag läsa.
Berätta något annat för mig.
Nu säger Svante något intressant.
– Handlar den här boken om ett samtal om kvinnor.
Gå nu tillbaka.
Frågade Svante Malte om Edelcrantz handlar om ett samtal om män?
Och – har ni någonsin hört någon som frågat så?
Manliga böcker, Svante, vänder sig till människor. Eller hur?
Och böcker med kvinnliga hjältar är ett samtal mellan kvinnor. Eller hur?
Hallå - det är 2009! som Dolly skulle ha sagt.
Nu är han där igen, Svante:
Befinner sig Dolly i det vinnande laget?
Edelcrantz, befinner han sig i det förlorande laget? Du, Svante?

Amanda har nog "vetat med lilltån" att hon skulle skriva en roman.
Ska hon skriva igen?
Jo, hon håller på med ett projekt som hon blåst upp till enorma proportioner för att hon vill bevisa för sig själv att hon kan skriva något annat. Och tänk om det bara är Dolly-text hon kan.
Är du 80-talisternas talesman, frågar Svante som läst Amandas artikel om nutiden i DN häromsistens.
– Man får väl dra sitt strå till stacken. Någon måste säga hur det är. Det kanske är jag. Nej!
Och nu... ...ja just det, nu ska Amanda läsa om Dolly som går rätt mycket hos gynekologen eftersom hon inte kan sova så gynekologen säger att hon ska gå till psykologen...
"...jag kan inte hjälpa det men jag tycker att knark är sexigt."
"...har jag en liten släng av graviditet."
"Det finns otroligt många fula barn."
(...)

19.32 Malte Persson

2009-02-06T19:32:00.018+01:00

"Det var hon som lärde mig läsa", säger Svante när Eva lämnar scenen. "Men det är en annan historia."
Kommer Malte Persson från Göteborg det är frågan. Svante frågar, han vill inte svara.
Malte Persson verkar obekväm. Han ska prata om boken om Edelcrantz.
Är huvudpersonen misslyckad eller lyckad? frågar Svante.
– Ju mer han lyckas desto mindre populär blir han, åstadkommer mycket men ändå bortglömd, säger Malte.
Malte tittar ner. Svarar långsamt. Mycket paus och långa inandningar.
– Edelcrantz är varken sympatisk eller karismatisk, säger Malte.
Var stötte du på honom först?
– På en internetsida om gamla tekniska apparater.
Där fanns Edelcrantz som uppfinnare.
Men vad var det som var så fascinerande? Det han uppfunnit var ett kommunikationssystem av stolpar i vilken små gubbar fällde ner och fällde upp luckor och därmed skickade meddelanden. En mekanisktelefon, telegraf, ett tidigt internet.
Edelcrantz levde vid sidan av Kellgren.
Det var inte lätt.
Svante är påläst. Han kan sina författares böcker.
Samtalet flyter lite långsamt.
Svante frågar, lockar.
Malte svarar, men något fattas mellan dem.
Du verkar vara överförtjust i 1700-talet säger Svante.
– jaaaaaaa, 1700-talet.......är väl ändå.....det bästa århundradet. I alla fall om man inte måste......leva där. Om man inte var tvungen att leva där. Men på avstånd är det, det bästa året.
Nu ska Malte läsa. Stockholm 1792.
Bara dialog.
Vem pratar?
Inte ens Malte vet.
Han läser:
"Känner bror någon här?"
(...)
"Det är min första, men jag hoppas inte den sista."
Malte trivs.
"Har han snille så är det för försnillning."
Han förflyttar sig och oss till 1700-talet.
Jag har inte läst boken, så nu är jag med.
Och publiken. De skrattar och så de där suckarna som finns i den litterära publiken.
"Kyckling. Tingest. Mupp."
Undrar om Maltes läsande kommer att påverka mitt läsande. Hans bok ligger hemma på sängbordet. Om jag ska vara ärlig på makens sängbord. Eva Adolfsson på mitt, Edelcrantz hos maken. Så traditionellt.
Man undrar om Maltes läsande kommer att få mig att skratta. Månne jag hör honom hela boken igenom.
Nu vrålskrattar publiken. Kiknar faktiskt.
Och Malte är full av energi.
Nu är vi framme vid mordet. Det är där på Gustav den III:s opera vi befunnit oss. Under själva maskeraden.
"Lever kungen?"
"Leve kungen?"
Malte reser sig och går.

Försöker inte lyssna

2009-02-06T19:19:00.008+01:00

Eva Adolfsson läser och jag försöker att inte lyssna. Jag har läst hennes bok. Jag tyckte mycket om den. Berättelsen berörde mig inte så mycket, men språket, jag smuttade på det, läste långsamt, log åt ord och ordvändningar. Och nu läser Eva inte alls som mitt läsande har läst henne. Hennes sätt att betona tar inte fram de ord som jag njutit så av. De försvinner. Och jag tänker. Vad intressant. Vilken betoning är den riktiga. Finns den riktiga. Har jag läst en annan text än den hon skrivit. Lät texten så här inne i hennes huvud när hon skrev.
Tänk Göran Sonnevi när han läser sina texter, Göööööörrrrraaaaaan SSSSooooonnnnnneviiiii.
Så annorlunda det är att läsa honom och att höra.
Fast jag gillar inte ljudböcker heller. Och inte radiouppläsningar. Det är när jag läser själv som texten stiger fram för mig.
/Ann

19.07 Eva Adolfsson

2009-02-06T19:07:00.007+01:00

Hon började med att skriva dagbok och ur de anteckningarna vågade hon sig senare på att skriva romaner trots att det egentligen var hennes pappas revir.
Boken Eva Adolfsson nu hyllats för heter En liten historia, och den handlar om en kvinna som under en arbetsresa träffar en man. En annan man. En kärlek som inte går att förverkliga, och som ändå inte är möjlig att glömma.
Vad ville du veta om kärlekens väsen när du satte igång med den här berättelsen? frågar Svante.
– Jag ville undersöka. Känna efter hur den här kärleken fungerar, den som inte får den där bekräftelsen. Nu är vi ett par, nu gifter vi oss. Jag ville pröva en relation som är helt utan garantier utom själva känslan. Det ville jag berätta mig in i.
Svante: Hur mycket betyder det att det är en otrohet.
– Det underlättar väl för att det inte ska bli någonting. Jag skriver om hennes liv också, jag berättar om alla våra liv; man skiljs, gifter om sig, folk söker nåt slags rötter, känner sig fritt svävande, inte helt nöjda med det de har. Det är den långa historien.
Är det här en kvinnohistoria, som Nina Lekander skriver?
– Ja visst, det är så här kvinnor pratar. Hur har du det? Hur fungerar relationen? Älskar jag honom fortfarande?
Svante: Är det viktigt för oss i andra laget att få veta vad ni pratar om?
– Jag har väl en känsla av att ni talar om mycket ni också.

Och nu läser hon om mötet i en lånad lägenhet i Berlin:
"Detta är Berlin och på samma gång inte..."
Och medan hon läser tänker jag på just det.
Hur vi kvinnor pratar och pratar och pratar om hur vi mår och hur vi har det och hur det är och hur det ska bli. Och undrar om männen vet hur våra samtal rör sig, hur många varv de går, hur djupt de söker, hur mycket vi skvallrar och ältar om frågar oss är det bra eller skulle det kunna bli bättre?
"...det är kanske en omöjligt historia...", läser Eva.
Eva och Svante har umgåtts, de också. Eva sa tidigare att hon, författaren, också är kritiker men att hon försöker undvika att recensera andra svenska författare för att inte blanda ihop sina roller. Nu sitter förläggare Svante här och intervjuar andra förläggare författare.

VI ÄR PÅ PLATS!

2009-02-06T18:59:00.005+01:00

Kära bokälskare!
Nu är jag på plats på Litteraturens långa natt på ABF-huset i Stockholm.
Författarna har börjat strömma till. Men som ni ser är det fortfarande tomt på scenen.
Nu släcks ljuset.
Och upp på scenen stiger den kände politikern - som jag förstås precis glömt namnet på och hans säger att kvällen kommer att förlöpa enligt "tyskt mönster" – vi avverkar den ene författaren efter den andra på en enda lång rad.
Och här kommer Svante Weyler:
– Fantastiskt, en hel sal full med människor som vill lyssna på samtal om litteratur fem timmar i sträck.
Åtta författare berättar han att vi ska få följa. Och nu kommer den första författaren som vi skrev om häromdagen när hon var här på ABF-huset på Författardagen och var så lycklig över alla sina fina recensioner.

Rösta på din favoritförfattarblogg!

2009-02-06T14:41:00.006+01:00

Författare skriver inte bara böcker - de bloggar också. Nu kan du rösta på din favoritförfattarblogg!

Rösta här eller besök vår hemsida www.vilaser.se. Klicka på namnen på röstningssidan för att komma direkt till bloggarna. Du kan rösta fram till den 17 april och den 12 maj koras vinnaren.

Och vill du nominera fler författarbloggar? Kanske din egen? Skicka iväg ett mail till oss genast: forfattarblogg@vilaser.se

Missa inte vår liveblog från Litteraturens Långa Natt ikväll på ABF-huset i Stockholm! Vi är där 19-24.

/Charlotte

Vad läste du förra året?

2009-02-06T09:55:00.003+01:00

Så här kan man också få översikt över läsåret 2008.

Böcker med en färg i titeln:
1 bok: gröna. (2007: rött, blue, röda)

Böcker med ett djur i titeln:
8 böcker: bull, duck, eremitkräftorna, getingar, ox[hjärtat], hare, älg, mockingbird (2007: katten, tiger)

Böcker med ett förnamn i titeln:
39 böcker: Lotta (14 olika titlar), Cherry (13 olika titlar), Ture (5 olika titlar), Job, Knatten, Mary, Lou, Tindalos, Vanessa, Eve, Alice. (2007: Ture, Lotta (10 olika titlar), Kalle, Harry, Kitty, George)
LÄS MER PÅ BOKIDIOTEN

Och missa inte vår liveblogg ikväll från

Litteraturens långa natt

Vi är där från 19.00 - 24.00.
Häng med!

/Ann

Tipsa oss om ditt FAVORITBIBLIOTEK!

2009-02-05T16:38:00.003+01:00

Emma önskar i en kommentar till Månadens bibliotek att andra boktempel tar efter. Det hoppas vi också. En dag kanske varje bibliotek är ett eget individuellt universum.
Vi har fått in flera tips på bibliotek som är värda att uppmärksammas.
TIPSA DU OCKSÅ!

GRATTIS Bibliotek Nacka Forum

2009-02-05T14:20:00.001+01:00

Igår var vi på Bibliotek Nacka Forum för att dela ut diplom och gratulera dem för att ha blivit utsedda av ViLÄSER till MÅNADENS BIBLIOTEK.
Chefen Nick Jones tog emot och här kan ni se att här finns både café och barnbokparadis.
Så här lyder motivering till utmärkelsen:

"För ett vågat och kreativt hopp från
traditionellt bokmagasin till levande mediemötesplats!"

Nick berättar att förvandlingen har givit effekt. Varje dag kommer det nu 2200 personer in på biblioteket för att fika, låna böcker, titta på tv, spela spel, lyssna på musik, surfa på nätet, lyssna på föredrag, hålla möten, få undervisning, kissa, koppla av, sitta och jobba och läsa tidningar.
/Ann

Fler nominerade!

2009-02-05T11:23:00.011+01:00

I går utlyste vi FÖRFATTARBLOGGPRISET, där ni läsare nominerar och inom kort också kan rösta på bästa bloggen på www.vilaser.se.

Nu har fler nomineringar har kommit in!

Anna Troberg
Sandra Gustafsson
Bengt-Erik Engholm
Malin Persson Giolito
Linda Skugge
Mats Strandberg
Jens Linder

Vill du också nominera en författarblogg? Kanske rentav din egen? Vänta icke! Maila forfattarblogg@vilaser.se.

Du kan nominera fram till den 10 mars. Röstningen pågår fram till 17 april. Den 12 maj delar ViLÄSER ut författarbloggpriset!

/Charlotte

Tack Carin

2009-02-04T18:26:00.003+01:00

...för att du skickade oss hela dikten från den autisktiska poeten som vi inte hann med när vi livebloggade i fredags.

"Här är hela texten till den lilla dikten av Maja Steven (7år):

In Thames I found a rose
that was growing for a strange desire.
The rose said:
I´d better make a flower
so that Maja can smell
me.

Rolig dag! C"

Läs om Carin Svenssons senaste roman Vinterbäcken som kom för bara någon vecka sedan.Så här skriver UNT:

"Uppenbart är dock att det blivit en mycket väldisponerad berättelse, som med stark närvarokänsla ger konturer åt ett helt människoliv."

/Ann

Vad läste du förra året?

2009-02-04T09:24:00.004+01:00

ViLÄSER utlyser FÖRFATTARBLOGGPRISET

2009-02-04T06:46:00.018+01:00

"Bloggpriserna var ganska fantasilösa, det finns betydligt mer uppskruvade och skarpa bloggar med härliga ord än de nominerade. Fler genrer borde också vara en självklarhet. Hur kunde tonårsmorsa vinna? Så mycket bladder sida upp och sida ner. (...) Och var finns författarbloggarna? Fildelningsbloggarna? De alternativa bloggarna? Hur kan all kultur buntas ihop i en kategori? Traditionalism-Sverige i form av Aftonbladet borde inte vara värd för eventet. Starta en utmanare. Nu! Kanske med Svensk biblioteksförening som arrangör."

Ja du Okuvliga bibliotekarien Lina, varför vann ingen av de spännande författarbloggarna Aftonbladets Stora bloggpriset? Men vänta nu. Vann inte Markus Birro? Jodå, i kategorin Sport och fritid (?).
Hur som helst.
I väntan på Svensk biblioteksförening (ni kanske vill vara med?) så startar ViLÄSER genast:

FÖRFATTARBLOGGPRISET
– och det är ni bokälskare som nominerar och röstar på www.vilaser.se. Vinnaren presenterar vi i majnummret av ViLÄSER.
Jag ber genast vår idoga twittare och webredaktör Charlotte att se till att både uppmaningen och författarblogglistan och Jenny Morellis artikel om författarbloggarna från förra numret finns på www.vilaser.se.
Hittar du fler författarbloggar – skicka dem genast till oss: forfattarblogg@vilaser.se.

BÖRJA BOTANISERA HÄR
Monika Fagerholm
Sören Olsson
Bodil Malmsten
Peter Englund
Marcus Birro
Åsa Nilsonne
Jonas Gardell
Johanna Nilsson
Isobel Hadley-Kamptz
Camilla Läckberg
Jonas Bergh
Annika Bryns
Unni Drougge
Eva Ström
Malte Persson
Hillevi Wahl
Jonas Bergh
Katerina Janouch
Anders Widén
PS
Men nog måste även du Lina vara nöjd med att Bokhora vann!
Grattis!
De kommer dessutom ut med en bokälskarbok till hösten på Norstedts.

/Ann

Ja, vem vill inte läsa den?

2009-02-03T20:13:00.002+01:00

"Vem vill inte skriva en bok?"
Jón Kalman Stefánsson, som ni kan lyssna på på Internationella Författarscenen på Kulturhuset onsdag kväll 19.00.

Läs även andra bloggar om Jón Kalman Stefánsson, Kulturhuset, Internationell författarscen, litteratur

Protester mot biblioteksneddragningar

2009-02-03T20:08:00.003+01:00

Den brittiska barnboksförfattaren Alan Gibbons mission i livet är barns läsande. Han har startat en proteströresle bland författare och lärare, Kampanj för böcker, för att försöka stoppa stängningen av skolbibliotek och neddragningen av bokinköpsbudgeten på de brittiska biblioteken.

Till sommaren kommer han att anordna en konferns för politiker, konsntärer, lärare, föräldrar och barn. Det blir debatt och kreativt läsande.

Jane Austen á la dig

2009-02-03T15:12:00.004+01:00

Penguine dessa omslagsuppfinnare har nu kommit med en ny giv upplyste mig den litteraturintresserade dottern häromdagen när vi botaniserade på den stora bokhandeln. Där i hyllorna för utländsk skönlitteratur visade hon mig på deras nya vintage-serie. Gamla klassiker i ny dress, eller snarare gamla klassiker utan omslag, eller i alla fall utan designad framsida – lämnad naken för din fantasi.
Tanken är at tdu ska ta fram penna och sax och klister och kreativitet och ge din impression av de stora mästarna.
Är det en bra idé?
Nja.
Billigt är det ju, en faktura mindre att skicka för förlaget.
Men hur vacker blir en bok designad av mig.
Och dottern som väljer den allra vackraste boken, som ömmar för formgivarens omtanke och skaparlust – nej hon vill inte rita själv.
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Mellan verkligheten och en annan verklighet

2009-02-02T09:12:00.004+01:00

Jag älskade Hundra år av ensamhet av Gabriel García Márquez och Mästaren och Margarita, av Mikhail Bulgakov. Den där blandningen av realism och pågränsenverklighet. Lite i samma tradition skriver islänningen Jón Kalman Stefánsson i Sommarljus och sen kommer natten, (Weyler, 2008) som just nu ligger på mitt nattduksbord.
Det handlar om en by någonstans på Island, en by utan kyrka, utan djupare mening befolkad av arbetslösa, telefonister, filmentusiaster och en man som tittar på stjärnorna. Berättare är ett "vi" som iakttar både sig själv (själva?) och grannarna med ett språk som gör det nödvändigt att läsa uppmärksamt.
Och mitt i de ibland burleska historierna finns då och då en mening som får vi-et att böja sig ut från boksidan för att också titta på mig, läsaren, och min version av hur ett liv kan se ut.
Sommarljus har precis den där blandningen som kan få mig att läsa en hel roman (många ger jag upp, läser 30 sidor sedan får det vara, plöja facklitteratur som försöker förstå hur allt hänger ihop är min specialitet):
1. Ett språk som är omsorgsfullt konstruerat med ord som tildelas dimensioner jag inte visste att de hade.
2. En historia som tar sin utgångspunkt i vardagen men sedan sätter på sig vingar och ger sig av.
3. Berättelser som ger verkligheten utanför boken nya djup.
För att jag ska läsa ända till slutet behöver alla tre kriterierna inte vara upfyllda. Det finns böcker jag läser bara för språket, strunt i vilket ämne de behandlar, Sara Mannheimers Reglerna som kom förra året är en sådan. Det finns böcker jag läser bara för berättardimensionerna, och några enbart för att de ändrar mitt sätt att se på verkligheten.
Bäst är förstås de som har nästan allt. Om några månader kommer Igelkottens elegans, missa inte den.

På onsdag kan du lyssna till Jón på Kulturhusets Internationella författarscen.

På fredag direktbloggar vi igen!

2009-02-02T07:59:00.008+01:00

På fredag gör vi det igen - direktbloggar från ett intressant bokevenemang i Stockholm.
Litteraturens långa natt på ABF-huset (är det där det händer?) med
Malte Persson,
Amanda Svensson,
Marjaneh Bakhtiari,
Theodor Kallifatides,
Martina Lowden,
Sara Mannheimer,
PO Enquist
och Eva Adolfsson.
I samtal med Svante Weyler.
Det börjar vid sju och håller på till midnatt.

FREDAG 6 februari 19 - 24
ViLÄSER RAPPORTERAR DIREKT

TILLBAKA TILL ViLÄSER

Andra bloggar om Litteraturens långa natt, ABF-huset, Malte Persson, Amanda Svensson, Marjaneh Bakhtiari, Theodor Kallifatides, Martina Lowden, Sara Mannheimer, PO Enquist, Eva Adolfsson, ViLÄSER

Just nu är vi på kollo

2009-02-01T10:53:00.002+01:00

I dag besöker Jenny Morelli och jag Bokhoras bokkollo i Strängnäs.

CITATET

2009-01-31T09:57:00.001+01:00

"Jag har tipsat om för många romaner
för att ta min smak på allvar."

Daniel Sjölin, programledare Babel i DN-lördag

TV-spelen ändrar läsandet

2009-01-31T09:00:00.006+01:00

Idag är jag lite dagen efter. Axlarna tog en del stryk igår när vi livebloggade från Författardagarna. Men det var roligt och intressant och ett nytt sätt att vara journalist.
Såg dokumentär om Depardieu på K-special och förvånades åter över fransmännens förmåga att låta som om de är så sofistikerade på samma gång som samtalet går i kräftgång och inte kommer någonstans. Senare filmen The Wrestler, och den behöver ni inte skänka några av era livstimmar. Består mest av ett oändligt antal olika variationer på manligt stönande och suckande över kroppens begränsningar, den kunde jag varit utan.
Denna morgon har jag fått kaffe på sängen (tack!) och kan läsa kulturdelen hur länge jag vill. Just nu DN:s boklördag som förstås är ett måste för en ViLÄSER-redaktör, och precis just nu artikeln om att de översatta böckerna säljer allt sämre.
Tänker då på mina numera vuxna barn och deras kamrater, som sedan de gick i högstadiet vägrat läsa översatt. I alla fall om originalspråket är engelska.
Och alltihop tack vare tv-spelen. Ville man spela då i mitten av 90-talet, och det ville man, var det bara att lära sig engelska. Lyssna på karaktärerna, läsa på textremsan, slå i lexicon och kämpa på. Så vid tio års ålder hade barnen för länge sedan passerat mig i ordförståelse.
Sedan kom fantasy-litteraturen. När de läst de tre första delarna i någon serie ville de inte vänta utan beställde resten från nätet – på engelska.
Så blev det Orwell och Lessing och på den vägen är det.
Jag har frågat andra tv-spels-intresserade barns föräldrar, och jodå, de läser också helst på engelska och trycker dessutom bort den svenska textremsan när de hyr dvd. Och när jag läser alla bokälskarbloggarna på nätet så ser jag samma tendens. Just nu diskuterar de Auster och Hustvedts böcker som kommer på svenska senare i vår. De har förstås redan läst dem, på engelska.
Är min spaning riktigt kommer det att bli allt mindre nödvändigt att översätta det anglosaxiska, vilket förhoppningsvis ger utrymme för mer litteratur på språk väldigt få av oss behärskar.

FÖR ATT SE HELA LIVEBLOGGEN...

2009-01-30T17:37:00.002+01:00

Gå ner i höger marginal sök reda på datum för den här veckan, tryck på den länken och alla inlägg vi skrivit under författardagen kommer i en lång, lång, lång rad.

Nu packar vi ihop...

2009-01-30T15:53:00.003+01:00

...den lilla redaktionen och går hem.
Bär med oss några saker. Daniels dikter, starka, dramatiska och "med en flöjt av glädje". De vill vi läsa mer när boken kommer 30 april. Och Eva, författaren som just läst sina recensioner. Och Carin, skeppet på botten av kinesiska sjön som hon berättade om, och den autentiska flickans dikt.
Jenny jagar henne nu för att vi ska kunna publicera hela texten.
Just nu livebloggar Daniel här i bänken framför mig. LÄS HÄR:

Biblioteksbella

2009-01-30T15:48:00.001+01:00

Davis Södergren-Medin och Jenny Lindh jobbar på Lidingö stadsbibliotek.
- Dagen har varit bra, kanske lite för många, lite för långt här och var. Carl Johan Vallgren var förstås duktig, säger Jenny.
- Petrus Dahlin var en överraskning, säger David.
- Kristian Carlsson, poeten, var en rolig ny bekantskap, säger Jenny.

De har startat bloggen Biblioteksbella som finns här.
Av Jenny Morelli

Henry Bronett

2009-01-30T15:35:00.008+01:00

Poet? Jag trodde han var cirkuskille.
Han har gjort cirkusopera i Karlstad berättar han.
Nej usch...det här klingar falskt...hans röst "spelar" trovärdig.
Jag gillade dikten bättre som jag hörde nyss, som var skriven av en autistisk sjuåring. ( Hoppas Ann fick den på band)
Nu säger han med sin spelade poetstämma; "Vackraste ordet i svenska vokabulären är JA.När jag arbetar med traditionellt ledarskap...bla bla..."
Allvarligt talat den här killen låter som en ledarskapskonsult.
"Säga ja är svårt..särskilt när vi blir äldre"...NEJ! nästa talare tack!

De andra författarna sitter på stolarna bakom och ler artigt.
Den här mannen vill ge oss en god människa- dvs honom själv, jag litar inte på tonfallet alls, floskler!

Lektion 1 i poetskolan.
Börja inte en dikt med:
"Hur slår ett brustet hjärta?"

Hjälp nu ska han tvinga alla att sitta och blunda och lyssna på hans röst som han är SÅ nöjd med..det är någon skum övning där man ska föreställa sig ett rum och se ett barn i en spegel..nej, det här känns inte bra...Blunda inte!

Av Jenny Morelli

Andra bloggar om henry bronett, poet, ledarskapskonsult

Carin Svensson

2009-01-30T15:18:00.003+01:00

Okej, nu kommer ett lite mindre seriöst inlägg signerat Jenny Morelli. Jag spanar efter den blonda bibliotekarien som jag tänker kasta mig över sedan. Författaren Carl Johan Vallgren har inte rutig kostym idag utan grön tröja och är lite böjd i ryggen. är det åldern? Han ser rätt trevlig ut. I morse när jag frågade runt i foajén verkade det vara han som är dragplåstret. Undrar vad han tänker på när han sitter däruppe och blickar ut mot detta hav av medelålders kvinnor.
Läraren från Botkyrka pratar om sin bok. Det är väldigt politiskt korrekt men det ska det kanske vara...men jag tänker att litteratur borde vara farlig, vad var det den engelske konstprofessorn sade? Litteratur istället för knark...

Carin Svensson verkar trött.. Hon har rest från sitt andra hemland Nya Zeeland, aktuell med boken Vinterbäcken. Hon reste till Nya Zeeland med båt, Angelina Loro det tog 2,5 månad, på 60-talet. Båten som en stor blå val som plöjde genom vattnet, nu berättar Carin om båtens historia..Hon ligger på botten av Indiska Oceanen nu. Carins son har en tatuering med båtens namn på sin arm. Carin berättar schwungfullt om sitt liv och sina föredetta män. Nya Zeeland har aldrig lämnat mig.

Vinterbäcken handlar om längtan hem och att bli en erkänd konstnär. Den utspelar sig i slutet av 1800-talet och början av 1900-talet, Har knyckt en nära släktings liv, som en spaljé att låta historien klättra på. Han föddes i Stockholms fulaste kvarter; ingången till Åhléns parkeringshus, sen flyttade han till USA och blev silverdesigner...
han vävs ihop med min fiktiva gestalt.. som aldrig blev en känd konstnär. tavlan vinterbäcken utsrålar vemod och ensamhet De okända konstnärerna är fler än de kända,de verkar på konsthistoriens baksida, Utan att bli berömda, vad är det som driver dem?
Varför har du inte skrivit en biografi? undrar folk.
- Det är för att jag är för rädd för faktafel
konsten är en lögn som får oss bättre att förstå sanningen,
Maja Steven: 7 år autistisk poet

in thems i found a rose that was growing for a strange desire---
so that maya can smell me

Av Jenny Morelli

15.12 Loppas mamma

2009-01-30T15:12:00.004+01:00

Kerstin Gavander, svenskläraren som hade en manlig vän som en dag avsläjade:
Jag är gay.
– Jag är en lantis från en riktig småstad, jag hade aldrig träffat någon som var homosexuell, så det här var en omvälvande händelse för mig. Under många år hade han fabulerat om alla de kvinnor han hade men som jag aldrig av olika anledningar kunde träffa.
Nu förklarade vännen för hur rädd han var, för vad alla skulle tycka och hur hon, Kerstin, skulle ta det.
Så stort intryck gjorde det här samtalet att det blev en ungdomsbok om flickan Loppan som inte vill berätta att hon när mamma reser bort i jobbet bor hos mammas kompisar – ett bögpar.

----

Nu börjar det skymma och bloggaren, som är jag, känner mig lite dubbel inför att lyssna på så många författare på en och samma dag. Snabba möten, som man ibland önskade var kortare, och ibland vill att de ska vara länge, länge.

------

Det blev fler Loppanböcker om kärlek och vänskap.

14.01 Vallgrens Kunzelman

2009-01-30T15:01:00.005+01:00

– Allt började på Gotland, säger Carl-Johan och berättar om innehållet i sin nya bok Kunzelman och Kunzelman. Om fadern, konstkonservatorn, och sonen, hedonisten. Den yngre ärver den äldre... ...och på den vägen är det.
Nu läser Carl-Johan:
"Joakim hade precis tagit avsked från den åldrade museiintendent..."
Från sidan 84 av 434 sidor.
Hitorierna är parallella, den yngre Kunzelman och den äldre,och konstförfalsningarna är så centrala i boken att Carl-Johan själv blivit osäker när han går på Nationalmuseum.
– Det är en bok om lögner.
Alla möjliga former av lögner. Om att mörka, dölja, ljuga för varandra och för sig själv.
– Jag tackar för mig.

Läs även andra bloggar om Carl-Johan Vallgren

14.00 Sista passet...

2009-01-30T14:59:00.004+01:00

...nu kommer Carl-Johan Valltren, Kerstin Gavander, Carin Svensson och Henry Bronett.

14.46 Kaffe...

2009-01-30T14:46:00.002+01:00

...för alla litteraturintresserade här på ABF.

14.08 Nu kommer Eva...

2009-01-30T14:08:00.011+01:00

...Adolfsson.
– Det här är en väldigt speciell dag. Utgivningsdagen för min senaste bok, En liten historia. Även om jag är etablerad så är det den ruskiga eller underbara dagen står om en i alla tidningar så att man nästa dag och tittar i tidningarna säger: Men varför står det inget om mig.
Men det är i morgon. Jag hade bestämt mig för att inte titta på tidningen halv fyra när jag behövde kissa, och jag klarade det, men halv åtta kunde jag inte låta bli att titta i Dagens Nyheter och då blev jag glad. Sen har jag tittat på nätet och det har gått fantastiskt bra. Bingo! Bingo! Bingo!
Det är en lycklig författare som berättar att hennes pappa var författare, kommunist. Litteartur var fiktigt, i synnerhet arbetarlitteraturen. Mamma, hemmafrun, var också väldligt intresserad. Och det där kan skapa skräck hos en som själv vill skriva. En man skriver och en mamma diskar. Sådant gör en orolig i sitt inre.
– Det där har varit en viktig konflikt i mig själv, att kvinnor också kan skriva. Jag kände till det, men blev inte så välunderrättad om det när jag läste litteraturvetenskap på universitetet. Så för mig blev det viktigt att läsa andra kvinnliga författare.
Och nu berättar hon om böcker hon skrivit. Om hur läsandet av Hamsun och att vara gravid i Sundbyberg blev romanen Förvandling.
– Sen föll det över mig att jag skulle skriva en kärleksberättelse och fånga någonting... något precis.. det där kärleken... den som bara är. De gifter sig inte, en bredvidhistoria, en otrohetshistoria, och det handlar om just det där mötet. Att tillåta mig att inte skriva om samhälle, politik, problem...
Det är en feministisk bok säger hon.
– Hon, likdom jag, har märkt att det är lite problem med männen, även med de mest jämställda, de är ändå inte det. Det skapar problem – i kärleken.
– Jag har fått ett par kommentarer från vänner: Kvadå kvinnosak, hon är faktikst bara kär i en man. Vad är det? Men då säger jag. Genom världshistorien har det skrivits historia efter historia om män som är kära i kvinnor, vem beskyller dem för att inte tänka på samhället. Så då kan väl jag också.
Och nu går hon över till att lycksaliggöra sig sjäv över hur unik recensenterna tycker att hon är. Inte självgott, nejdå, bara lycklig, lycklig, lycklig över att Den lilla historien har blivit mottagen av andra.
– Jag är jätteglad idag.
Dags för kaffe, och Eva kommer fram och ber om en dediciering: Till Eva Från Eva.
– Är det inte underbart med en lycklig författare.
Nu går Eva Adolfsson hem för att fira, "champagnen står i kylskåpet".

Läs även andra bloggar om Eva Adolfsson

13.57 Moa och Johanna och jämställdheten

2009-01-30T13:57:00.008+01:00

I och för sig är de ganska lika, men de är inte släkt, har bara samma frisör. Och redan då har jag glömt vem av de unga kortklippta kvinnorna som är Moa Elf Karlén och vem av dem som är Johanna Palmström. (Och det trots att jag träffat Moa förut visar det sig senare pinsamt nog.)
Men nu berättar de i alla fall om hur de åker runt i skolorna och talar jämställdhet. För flickorna som redan kan allt och antecknar varje ord och killarna som sitter längst bak.
En gång berättade en lärare för dem:
– Den där flickan som ni såg nyss, hon blev våldtagen av några killar här i skolan för inte så länge sedan.
Straxt innan hade Moa och Johanna blivit försäkrade att på den här skolan hade man ett aktivt arbete för jämställdhet. Och nu var frågan – hur kan man tycka att man har ett bra jämställdhetsarbete på samma gång som flickor blir våldtagna inne i skolan.
Så det var tvunget att skriva en ny bok, förstås, Äga rum.
Det här gav Johanna och Moa ny kraft att fortsätta med sin jämställdhetskamp som hade blivit lite trött och hänging efter blanad annat FI-förlusten.
Så de satte igång, åkte runt, träffade aktivister fulla av kraft och det är de som får röst och ord i den nya boken.
Feminismen lever, kraften finns där, energin sprudlar och Johanna och Moa fick genom att göra boken mer mod.
– När man tittar på aktivisterna får man syn på samhället, säger Moa eller var det Johanna.

13.44 Frimansson om mormor

2009-01-30T13:44:00.005+01:00

– Det här året blir ett väldigt aktivt år för mig, eller så var det förra året som var aktivt, och nu kan jag skörda.
I april kommer Min mormors berättelse ut på Forum där jag och andra kvinnliga författare – Stenberg, Mazetti, Pleijel m fl – om vi ville skriva om vår mormor, berättar Inger Frimansson just nu.
Inger började då läsa de 100 brev som hon hade fått av sin mamma och på så sätt lärde hon känna sin mormor på ett sätt som hon inte gjorde medan hon levde.
Nu byter hon ämne.
Nu talar hon om sin ungdomsroman som kommer senare i år. Det började att hon flytta, bort från stan, till ett hus i Södertälje i Bergvik där kanalen mynnar ut i Mälaren. Det är otroligt vackert, många djur, till och med björnspår – och just de inleder ungdomsboken De starkare.
– Jag får en väldig inspiration där jag bor, det är nog den vackraste platsen på jorden. Märker ni att jag är ambassadör för Södertälje.
Men där det är som vackrast kan det också vara som farligast.
– Jag har hittat på två barn, från ett påhittat land, i en påhittad stad. Men det är faktiskt Södertälje.
Nu tar jag en bild. Nu säger Inger:
– Men ta då inte bilden nerifrån, du vet hur det blir med dubbelhakorna då!
Sedan...
....berättar hon om Råttorna, "den otäckaste bok jag faktiskt skrivit".
Det handlar om bokbranschen och om en kvinna som bor i en stuga ("väldigt när där jag bor faktiskt!). Och en dag hittar hon små skära pipande råttor i sin stuga. De manliga råttorna tar hon bort, kvinnoråttorna får vara kvar.
Och skriver man som författare om råttor så måste man lära sig. Inger brukar ta reda på ordentligt, hon praktiserar, som brandman, florist, bibliotekarie. Och den här gången fick Inger träffa den kvinna som tränar råttorna på Tom Tits experiment.
– Nu får jag verkligen stålsätta mig för att inte tycka att de är äckliga.
Och det gjorde hon, och boken kommer snart.
Ett annat problem som Inger har är barnbarnen. Hon har redan skrivit några barnböcker om en av barnbarnen Sofie, och nu har de andra blivit så stora att de också kräver att sina egna böcker. Hur hon ska lösa det vet hon inte.

13.33 Petrus Dahlin på scen

2009-01-30T13:33:00.009+01:00

Aj,aj,aj - talarens grundfel. Börja med att visa svaghet:
– Är det två saker jag inte har koll på så är det tiden och vad jag ska säga.
(varför står du där då funderar den nu lite slitne bloggaren).
Men nu börjar han:
Född i västerbotten, povert och hårt. Mamma, en av åtta barn. Peter hade bara en barnbok när han var liten – Min skattkammare. Mamma jobbade på psyket på nätterna, pappa var polis, dessutom var Petrus blyg.
I tonåren var han så blyg så han inte vågade ringa frisören, nu är det problemet löst eftersom Petrus numera inte har så mycket att klippa.
– Men min hjärna ville ha kul. När jag skaffade hus och inte kunde renovera efter tio och barnen och frun såg blev jag som barn: har inget att göra. Det var då fantasin om igång och jag började skriva böcker.
Vet inte om några av er känner igen dem men jag har skrivit en barndeckarserier Kalle Skavank.
Det började som ett dåligt skämt efter några glas vin med vänner i huset i Bagarmossen.
– Den ska heta Ugglor i Bagarmossen, sa jag och skrattade själv. Och så gick jag förbi en kiosk varje dag, en gammal kiosk från 50-talet. Jag försökte stödköpa dadlar och godis. Men då tänkte jag – det kanske är en liten kille som jobbar i kiosken, han kanske är kioskdeckare. Nu inser ni vilken dålig humor jag har. Dessutom haltade jag på den här tiden, hade en nerv i kläm, och så tänkte jag på min kusin som blivit av med båda benen – och så fick jag ihop Kalle Skavank med ugglorna i Bagarmossen.
Nu berättar han plotten – om mamman som dog, och kusinen som hjälper till att lösa problemen och om att allt som finns med i boken existerar som dödsängeln på Skogskyrkogården.
Nu berättar han om grannarna, som enligt honom inte helt håller sig lagar och regler, mer vågar jag inte skriva, vi kan ju bli anklagade för ärekränkning om Petrus fått saken om bakfoten.
På 4,5 år har Petrus skrivit 11 böcker, bara i år har han skrivit tre.
Barn gillar skräck, menar Petrus, så nu gör han det.
Och nu har de 12 minuterna gått.

Läs även andra bloggar om Petrus Dahlin

Varför frågar alla mig?

2009-01-30T13:18:00.009+01:00

Här kommer Cecilia von Strohkirch,med en biblioteksmedarbetares klagosång.
– Undrar ni som jag varför alla viskar när de kommer in på biblioteket? Hur ska jag kunna hjälpa någon om jag inte hör vad de säger? Och även om jag hör vad de säger så blir man inte glad ändå. Ofta säger de: Har ni han Stig Larsson? Så nu har vi det, kremerad och klar.(Var det där kul?)
– Sen frågar folk: Jobbar du här? Nej, säger jag, jag älskar bara att ställa saker i alfabetisk, vill du vara med. Eller också säger de: Kan man kopiera här? Nja, nu står du faktiskt vid sidan av kopiatorn.
– Annars brukar jag riva ut sista sidan i deckarna.
– Varför är alla så förbannade på Liza Larsson – är hon inte författare? Ska inte hon hitta på saker. Vetenskapskvinna är hon ju inte, hon jobbar på Expressen.
Och så berättar hon om hur det är bibliotekarie och standupkomiker och vad hon svarar på vad det är att vara tjejkomiker:
– Först går jag upp och tänker: jag är tjej. Sedan tar jag en tjejdusch och äter en tjejfrukost och tar tjejtunnelbanan till tjejmedborgarplatsen.
Nu berättar hon vidare, om hemlösa och hur hon ger de förra årets rikskuponger för att sedan smyga efter de för att se hur de hanterar besvikelsen. (Det var inte särskilt roligt heller.)
Det blir aldrig några heta möten i förråden, två nakna bibliotekairer och en rulle bokplast. Det finns inga heta bibliotekarier.
Jag är singel. Och det tycker jag är så jävla konstigt. Särskilt med tanke på alla menlösa fula människor som är ihop med varandra. Man ser det på Götgatan. De håller varandra krampaktigt i handen som om de sa: Vi finner ett sjukt nöje i att ligga med varandra...
Hon kallar sjuksköterskor imbicilla, mannens könsorgan för mördarsnigel, du ser ut som min favoriträtt – köttfärs...
...jag har nog ingen humor, för publiken skrattar men inte jag. Själv gillar jag medkänsla och varm ironi.
Nej, nu tar jag en paus – snart kommer författarna.

13.10 På plats igen

2009-01-30T13:10:00.006+01:00

Ätit sushi och tjyvlyssnat på fyra affärsmän som ömsom var lyckliga över ett de fått så många nya kunder den senaste veckan:
"Tur att det är kris annars hade vi inte klarat den här anstormningen."
Och ömsom fnissande talade om hur stressade de var:
Man 1 "Det senaste året har jag frågat mig sjäv – varför gör jag det här."
De andra skrattar.
Man 2 "Du är i alla fall inte som advokaten som jag träffade förra veckan som sa: Det är bäst att den här förhandlingen går fort så vi hinner bli klara innan jag får hjärtinfarkt."
Men nu är vi i alla fall tillbaka på ABF huset och alla deltagarna håller på att samla sig.
Därborta sitter Eva Adolfsson, vars bok recenseras i tidningarna idag och som jag läst och tycker så mycket om.
Inger Frimansson skymtar jag också där borta.
Och framför mig sitter Författarcentrums ordförande Helena Öberg som blivit inspirerad och nu försöker komma in på deras site för att blogga live hon också.
Lycka till – låt oss blogga stafett!

Stavning och sådant

2009-01-30T12:25:00.001+01:00

Ni ser – vi stavar väl sådär när vi skriver i den här takten. Men med tiden kommer vi att gå igenom texterna, stava rätt, rätta till och lägga dit länkar och annat smått och gått.
Nu ska vi äta.

11.49 Nu tar vi lunch.

2009-01-30T11:48:00.000+01:00

Hoppas ni också får något gott att äta.
Vi är tillbaka 13.15.

11.47 Ny blogg på Författarcentrum

2009-01-30T11:47:00.002+01:00

Författare har ordet – medlemmar i Författarcentrum delar med sig av sina tankar.

11.35 Nu är det dags för serier

2009-01-30T11:35:00.007+01:00

Patrik Rochling berättar att han började egentligen inte med serier utan skrev litterär prosa och fotografera och målade. Men det bar inte.
Av en slump sommaren 2000 satte han igång med ett samarbete och skrev ett seriemanus tillsammans med en tecknare. Och sedan dess har de en löpande utgivning.
– Jag skriver manus och tecknar bakgrunderna och så skissar hon figurerna och tuschar det mesta. Vi har medverkat i olika antologier i Sverige och Finland och gett ut fyra serieromaner och en bilderbok för barn i höstas. Känslorna finns kvar heter den och används när barn blir omhändertagna i familjer där det förekommer våld.
Serier, berättar han, är jämngammal med filmen, men till skillnad som filmen så utvecklades serierna dåligt till en början. Det är bara de senaste decennierna som serienmedlet har hittat nya vägar. Det som lockade Patrik till serierna är det sekventiella berättande. Många ser serien som en kombination av bild och ord, men kärnan för mig är att rutor läggs till varandra som block. Och för varje ruta som skapas så är det som att upphäva tiden, varje ruta kan placeras i olika tider, framtid och dåtid är alltid närarande, de är som ett pussel som går att kombinera på olika vis.
Klara och Johanna, seriefigurerna, var 15 år när Patrik och hans kollega började, men nu är de lika gamla som han själv, 32, kanske kommer de sitta på hemmet i lagom tid för Patrik blivit gammal.
Patrik skriver gärna om kvinnor för att inte bara göra sina figurer till blåkopior av sig själv.

– Våra liv är fragmentariska, vi går inte längre i någons fotspår. Vi måste skapa våra liv. Klara är konventionell, först lever de i ett förhållande, men går sedan isär. Klara blir präst, arbetar, träffar en ny kvinna. Johanna far omkring och vet inte vad det ska bli av henne. Hon utvecklas, står still, ibland går det baklänges.
– Jag använder rutorna för att illustrera detta. Går fram och tillbaka. Det är inte alltid en lustfylld process. Efter nästa bok tänker jag: Usch, det här blev inte så bra, hur ska jag göra nästa bok bättre. Och efter nästa bok tänker jag samma sak. Och efter tredje boken tänker jag: Neeeej, hur ska jag nu göra.
Utöver att skriva så arbetar Patrik som lärare i serieteckning och filosofi där han försöker föra över de kunskaper han har. Det finns inte så mycket skrivet om serier. Det är en väldig rörelse, men fortfarande en subkultur. När jag lämnar över mina böcker till människor som inte är så vana. Två reaktioner, de bläddrar lite förvirrat och sedan desperat – "hehe det där var kul" - då har de bara läst en ruta och ser inte dramatiken runtomkring. Man måste lära sig läsa en serieroman, det är en långsam process. Det är så mycket jag inte förstår som inte är berättat ännu. Jag gör ju saker som ingen annan har gjort. Det finns många vita fläckar på kartan. Jag skulle vilja se hur seriekonsten kommer att se ut om hundra år då den fått bre ut sig.
Serier går att läsa på ett annat sätt än en bok: Man får läsa lite här och där, man kan titta bara på bilderna, läsa en bit i taget eller börja från slutet. Det är mer ett pussel än en löpande text.
I framtiden hoppas Patrik kunna summera vad det blev av hans sökande efter serieromanens konstruktion.
– Jag söker lika mycket som mina karaktärer och varje berättelse är ett sätt att komma lite längre för att förstå var jag befinner mig.

11.23 Nu kommer Daniel...

2009-01-30T11:23:00.008+01:00

...Boyacioglu, som kommer med en diktsamling i vår. "Det är inte hennes fel att jag gråter" (om jag inte missuppfattade).
Och nu läser Daniel:
"...ord är svårare att stapla..."
Nästa dikt:
"Be mig läsa en dikt", heter den:
"Be mig läsa en dikt/ välj vilken ni vill/ jag kan alla utantill/ de bär mitt liv... be mig berätta vad jag gjorde igår/ och jag blandar ihop dagarna."
Nästnästa dikt, eftersom jag hoppar över en:
"Att bära andras hemlighet är som att bära sin egen...",
som handlar om grov misshandel inom familjen,
"...han slog hennes huvud mot elementet...",
"...säg att din mamma är en hora...",
"...vi la oss på en matta i hallen och bad för vår ofödda lillebror."
Och nu säger han: Det finns inget bra sätt att gå vidare här så jag går bara vidare. Kanske med en kort dikt istället som blir ganska rolig i sin litenhet när man döper den till Manifest:
"En dikt är en triumfbåge..."
– Jag hoppar över en till.
– Två till.
– Tre.
– Den här är fin, den heter En kvarts ton.
"En libanesisk trumpetare kom hem efter tio år i Paris..."

Den är märkligt tyst i publiken. Då och då hörs den där lilla sucken, det lilla hummet, som är en slags blandning av medkännande och medhåll.

Begagnade stringhyllor:
"Jag kollar på begagnade stringhyllor, då låter jag mitt livs nästa mål att vila på den... (Om jag nu uppfattade rätt vad du sa Daniel).
Nästa heter: Vart har jag lagt min flugsmällare?
"...det här surret har börjat irritera mig..."
Och nu avslutar han med en liten rimskola:
"...ett bättre sätt att rimma på jag – bankomatuttag..."

Läs även andra bloggar om Daniel Boyacioglu, poet, dikt, poesi

11.13 Lina Forss mer eller mindre 42 år...

2009-01-30T11:12:00.007+01:00

...och som nästan skrivit tre böcker.
Hon har skrivit Vildängel som hon numera anser är pinsamt självbiografisk. Och nu kommer den sista trilogion, som hon ska skriva i eftermiddag och som kommer ut nästa vår.
En curlingmorsa med grav klimatångest som jobbar för Tara men helst skriver böcker.
Hennes senaste bok som kommer i april heter Agnes hjärtar Edagar. Den går pretentiöst i Den allvarsamma lekens fotspår. "Om man inte är prententiös varför då göra det", som Markus Birro säger.
Agnes är en författarinna som är gift med Ragnar. Han håller henne för burfågel men tycker hon börjar bli mest pytonorm.
Men nu blir Agnes kär i Edward.
En av orsakerna till att den här boken kom till var för att Lina ville bli bättre på att skriva. Det finns de som säger att Agnes är en borderlinepersonlighet och när Lina titta på wiki vad borderline är så måste hon ge dem rätt. Agnes kan kryssa i varenda ruta.
Agnes är oerhört självisk. Så möter hon Edvard som inte accepterar hennes sätt att vara. Agnes är ett kvinnoporträtt, det jag är bäst på. Jag har börjat studera män, mina manliga vänner. Vad vill jag säga? hysterisk noggrann med att inte ta ställning mot mä'nniskor eller för skilsmässa även om min förläggare hävdar att jag gör det. Jag vill belysa människor från alla möjliga synvinklar.
Jag arbetar inte med sanning utan med trovärdighet. Men detta skulle kunna ha hänt.
Så läser hon ur boken.

Läs andra bloggar om Lina Forss

11.00 Dags igen! Macondo

2009-01-30T11:00:00.010+01:00

Nu är det dags för världslitteraturen. Mats Kempe som är bibliotekarie på Världsbiblioteket berättar om det lilla Sida-finansierade ickekommersiella specialbiblioteket där alla kan leta efter den stora globala litteratruskattkammaren.
Mats jobbar med läsfrämjand med böcker från Afrika, Asien, Mellanöstern och Latinamerika i svensk översättning.
Han vill få förlagen att översätta littartur från den här delen av världen, sprida de som översätts och fånga upp gammal litteratur som redan är översatt. De som reas, förstörs och försvinner. Mats och hans kolleger letar rätt på dem och visar upp dem.
Tillsammans med Tranan så ger biblioteket ut Macondo-serien, klassiker som inte längre går att få tag i.
Det viktigaste verktyget är macondo-websidan (länk kommer), namnet kommer från Marques (åh hur stavar han) Hundra år av ensamhet.
Det här är ett uppslagsverk för den här litteraturen. De vill vara kompletta. Här ska finnas allt som översatts från de här världsdelarna. En guldgruva alltså för alla som vill bredda vårt läsande.
Nu visar Mats hemsidan - här har ni den: MACONDO
Här finns böckerna, och texter om författarna, länderna, litteraturen.
Bibliotekarierna arbetar så fort de bara går men har egentligen inte speciella resurser för att sköta hemsidan.
– Det finns mycket mer än man tror, säger Mats. Vi räknar med 60 poster per år, det är framförallt vuxenlitteratur som översätts. Bilderböcker för barn är bara 5 - 10 stycken, och allra minst är ungdomsböcker. Det gör att vi prioriterar barn och ungdomslitteratur i vårt arbete.
Mats känner sig lite stressad, han har bara tio minuter på sig och skulle helst vilja tala i flera timmar.
– Det finns stort intresse på skolorna att få in den här litteraturen i skolan. Men hindret är kunskap om böckerna och material.
Om det ändå fanns en antologi med ungdomstexter från hela världen, tänkte Mats. Så småningom hamnade han på ett möte hos gruppen Hemliga trädgården och där träffade han Birgitta från Karavan (C eller K), som precis gjort en antologi, och Mats och hans kolleger på Värmdögymnasium gjorde snabbt ett studiematerial som ligger gratis på macondos hemsida.
Tillsammans med Adlibris har Mats också skapat världslittearturklubben som informerar om globallitteratur för den som är intresserad. Boktips, ländertips, författartips – och recept.
– Hörrni, nu ska jag sluta på en gång.

10.46 Paus och Jenny minglar

2009-01-30T10:46:00.004+01:00

Nu är det paus, kaffe förstås, författarna har klassträff och Jenny minglar. Själv sitter jag och lägger in lite bilder och fixar till det vi redan skrivit.

Läs även andra bloggar om Daniel Boyacioglu, poet, dikt, poesi

Hon dansar Malin Isakssons ord

2009-01-30T10:21:00.006+01:00

Det står en teckenspråktolk borta vid det rutiga draperiet. Värsta häftiga jobbet, jag ska försöka filma henne sedan. Det är som att hon dansar fram språket som kommer ur författarnas munnar..
Om jag fortsätter på mitt hästmarknadstema får detta godkänt...
Nu är det dags för Malin Isaksson. Jag gillar hennes röst.
Så här säger hon.
– Jag drabbas ofta av att jag inte kan sluta mina bokprojekt, jag vill inte lämna mina personer. Jag vill lägga till, även när jag står här inför er och läser vill jag gärna lägga till några ord, eller låta er skriva till ett nytt slutkapitel. Låta ungdomar chatta vidare på romanen.
– Men jag måste ju sluta, måste kunna säga till min förläggare att jag är färdig, att det nu är en bok.
För att få fortsätta med min senaste romanen så bestämde jag mig för att intervjua huvudpersonen. Hur gick det för dig ville jag fråga och bad en vän spela hennes roll.
Och så sätter Malin på en ljudfil och vi får lyssna på hur de lät när de i något slags café samtalar om livet efter romanen.
Lyssna själva, filen finns på Malins sida
Intervjun på Bonnier Carlssons hemsida.
Av Jenny Morelli

Malin Isaksson

2009-01-30T10:19:00.006+01:00

Hennes bok "Rör vid mig" handlar om våldsamma utagerande tjejer, om tjejers maktkamp
Huvudpersonen Ann har precis börjat på gymnasiet..där träffar hon ett gäng tjejer, fem personer som behöver varandra av olika anledningar...
Av Jenny Morelli

Malin Isaksson

Översättaren, barnboksförfattaren och konditorn

2009-01-30T10:05:00.006+01:00

Kristian Carlsson var namnet....Skrattets sanninghalt..fniss på dig betyder helt enkelt hej... når ett fnitter dina tänder...fnitterakrobaterna...i alingås...spelar spratt och jobglerar med sina mungipor får man fnatt på stadens arbetsplatser gör de stora insatser pussgurka..fnitter...nippertippan..mycket väsen om insekts...Han visar jättefina bilder...ska försöka visa dem... "En del insekter fortsätter att äta bajs". Det här var en kul typ. varm bechamel..en skånsk ung Lennart Hellsing...solen är erotisk, jag googlar lite på honom.... han tycker det är fantastiskt att få använda ord och ser ljust på framtiden.
av jenny morelli

Kristian Carlsson är född 1978 och bosatt i Malmö. Han debuterade som författare 1996 och har gjort en del konstfilm på 2000-talet. Med “litteratur i projektform" har han sedan 2006 flitig medverkan i tidskriften OEI.

Lilian O Montmar på författardagarna

2009-01-30T09:47:00.009+01:00

Nu står läraren som blivit författare i talarstolen. Lilian O Montmar berättar att alltihopa började med att hon ville ge sina elever en stark läsupplevelse. Hon har skrivit åtta romaner på tyska och svenska om människor och händelser som präglat deras liv.
Hon har levt i tre kulturer och vet att det är svårt att få ett jag när man inte växer upp på ett ställe. Svårt att skaffa sig en identitet. Vad händer med människor som har den uppväxten. Hon vill visa att det finns en framtid, med tiden man lever så blir det lättare. I Kärlek, vänskap och rockenroll berättar hon om en flicka som kommer till Wien, vad händer med hennes identitet och egenvärde när hennes nya kille överger henne.
Hur skapar man sig en identitet i en ny kultur på samma gång som man blir dumpad.
Hennes viktigaste verktyg för att komma vidare är en – fiol.
Lilian läser ur en av sina böcker, den som är kvintessensen av 30 år som lärare.
Berättelsen handlar om Viktoria 15 år som aldrig var påläst, aldrig kom i tid. Och Lilian var på henne, tjatade. Först när Viktorias hamster dog fick Lilian veta vad det var som fick Viktoria att missköta skolan.
"Vem känner till en annans persons tankar, eller hur andra människor har det till vardags?"
Nej, Viktoria var inte lat, inte inkapabel, inte oduglig – hon hade en mamma som inte var där, som var sjuk, som låg på sjukhus.
– När jag är ute i skolorna försöker jag lära eleverna hur man skapar, gör karaktärer, komponerar. Men jag vill också lära dem hur man använder skrivandet för att förstå sig själv. Det är många ensamma ungdomar därute, jag vill stärka dem med det jag skriver. Jag vill ge dem självkänslan åter, att de har ett jag, en identitet. Jag vill också få lärarna att använda litteraturen, boken, som ett sätt att i skolan stärka ungdomarnas identitet.
Nu är det dags för nästa gäst.

Ordföranden har ordet

2009-01-30T09:34:00.005+01:00

Helena Öberg har just inlett dagen.
Litteratur, sa hon, är idag viktigare ån någonsin.
"I tider av kris är kultur stärkande, nödvändigt och framåtblickande."

Peter Arrhenius är första författare upp på scen. Han presenterar sig utförligt och berättar att han jobbat på SVT bland annat och kommer ut med en bok i höst som heter "Aldrig som de andra". Det är som ett säljsnack...söker han jobb? Jo, han har precis sagt upp sig från SVT...ja, han vill helt klart ut till biblioteken och prata...den framtida frilanstillvaron ter sig mindre mörk om man kan få läsa ur sin egen bok på bibblan...
Av Jenny Morelli

På plats på Abf-huset

2009-01-30T09:16:00.001+01:00

Stället är fullt av folk från hela Sverige. Vi dricker kaffe, äter mackor och jag har bland annat pratat med en tjej som heter Jenny. Hon är här för att kolla in vilka författare som hon kan tänkas bjuda in till sitt bibliotek. Och hon var en av dem som var med i det där fotoreportaget om sexiga bibliotekarier som publicerades i Vice för några år sedan. Det är lite talangjakt eller hästmarknad över evenemanget. Biblioteken kollar in vilka författare som duger live. Snart börjar det. Jag ser bland annat fram emot att träffa Daniel Boyacioglu. Honom har jag intervjuat. Han är våg. Hur charmig som helst.
Jenny Morelli

I MORGON LIVEBLOGGAR VI

2009-01-29T17:39:00.002+01:00

Författardagarna på ABF-huset i Stockholm.
Häng med!
START: 9.30
SLUT: 16.00
Vi livebloggar så mycket vi orkar.

SES DÅ!
Jenny Morelli
och
Ann Lagerström

John Updikes bästa...

2009-01-28T14:22:00.002+01:00

...enligt Time Magazine.
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Förbereder fredagens livbloggnin

2009-01-27T12:04:00.001+01:00

I morse hade Jenny och jag ett möte om fredagens livebloggning från Författarcentrums författardag.

Att ta med:
Bärbar dator.
Bärbart internet.
Bärbar telefon med kamera.
Två reportrar – Ann och Jenny som varvar.

Och här kommer programmet.
Är det någon särskild författare du vill att vi ska bevaka – hör bara av dig nu eller under hela fredagen:
ann.lagerstrom@vilaser.se

PROGRAM
Författardagen den 30 januari 2009,
Zetasalen, ABF-huset i Stockholm

Program
09:30-10:30
Peter Arrhenius
Lilian O Montmar
Kristian Carlsson
Malin Isaksson

10.50-11.45
Macondo – vägvisare till världslitteraturen
Lina Forss
Daniel Boyacioglu
Patrik Rochling

13.15-13.30
Varför frågar alla mig?
En biblioteksmedarbetares klagosång. Cecilia von Strohkirch

13:30-14:20
Petrus Dahlin
Inger Frimansson
Johanna Palmström
Moa Elf Karlén
Eva Adolfsson

15.00- 16.00
Carl-Johan Vallgren
Kerstin Gavander
Carin Svensson
Henry Bronett

TILLBAKA TILL VILASER

Ali Smiths nya

2009-01-25T15:10:00.001+01:00

Maria Russo recenserar Ali Smiths nya noveller The First Person and Other Stories i New York Times idag.
Intressant, skriver Russo, men Ali är lite väl övertydlig i sina försök att bevisa att män bär sig illa åt mot kvinnor. Vore bättre om hon predikade mindre.

Får man skriva vad som helst om andra

2009-01-24T10:45:00.006+01:00

Som vanligt vaken någon timme på natten.
Tänder, greppar närmaste bok. Det är inte svårt, på nattduksbordet fullt, på golvet runt det, fullt, till och med den bokhylla maken desperat har ställt upp på min sida för att kunna ha en chans att dammsuga är också den numera full.
Jag läser inte en bok, utan många, många, och allra långsammast Eva Adolfssons En liten historia som recenseras på fredag. Långsamt för att den är så vackert formulerad, och för att den är så kort och jag inte vill att den ska ta slut.
Nu, denna natt, tänder jag lampan, ställer ner den på golvet för att stackars maken inte ska vakna och tar en bok i högen. Det råkar vara Merete Mazzarellas, När vi spelade Afrikas stjärna (Forum) som legat här bra länge utan någon uppmärksamhet.
Den är oläst, så jag börjar från början och ger mig in i mor- och farmödrarnas värld.
Nej, jag är inte alls där ännu, med barn som precis flyttat hemmifrån utan en enda tanke på att blir flera. Men det är alltid intressant att försöka förstå hur andra människor i andra situationer tänker.
Det är inte farmorsrollen som engagerar mig, utan utelämnandet – av barn och barnbarn och svärföräldrar. Merete bearbetar sin egen farmorsångest genom att berätta vad de andra säger, gör och vad hon tänker om det.
Och då minns jag en krönikör vi hade på Idagsidan när jag arbetade där under många år som varje vecka berättade om släkten. Roliga saker och ibland svåra och jag tänkte alltid. Vet de om detta? Vill de vara med om detta? Vill alla människor vara offentliga?
Mia i Liza Marklunds Gömda ville vara det till sådan grad att hon inte riktigt verkar ha brytt sig om om det som stod i boken var sant, lite sant, eller inte alls sant.
Hennes son ville uppenbarligen inte vara offentlig i Gömda, men i boken Sanningen om Gömda.
Och sedan funderar jag vidare i mitt sömniga tillstånd, 04:32. Det finns något fantastiskt med att vi i sådan hög grad börjat dela med oss av det privata till varandra. Att vi inte längre, som när jag var liten på 60-talet, är så förtegna och hemlighetsfulla att ingen får veta.
Nej, inte visste någon hur det såg ut innanför dörrarna hemma hos mig när gästerna hade gått. Inte ens mina föräldrars allra bästa vänner hade en aning om hur mamma och pappa kämpade med balansen mellan närhet och frihet, mellan att leva tillsammans eller fly. (Ni ser, här låter även jag er glutta in i den lite dammiga stadslägenheten på Vanadisvägen i Stockholm anno 1967.)
Nu, när många offentligt på tv, i tidningar, böcker och internet, är vidöppna, kan vi gemensamt konstatera: alltid är det något i varje familj, hos varje individ som skaver och skakar och stör och varar.
Du är inte ensam, som Jonas Gardell brukar hävda är budskapet i allt han skriver.
Det är skönt. Det är befriande. Det ger oss en tillåtelse att slippa försöka upprätthålla en falsk yta.
Problemet är ju bara att när jag berättar om mig, när Merete berättar om sig, så måste hon tvunget också berätta om de andra.
Mina föräldrar är döda, så de kan jag berätta om. Eller förresten, har man rätt att berätta som man vill om de döda. Som Helena Henschen gör som sin släkts stora drama i boken I skuggan av ett brott, (Brombergs), den som nu ska bli film. Kan jag som författare, journalist, bloggare använda mig av andra människors liv hur jag vill. Eller har var och en coypright på sitt eget liv.
Ja, vill jag ropa å ena sidan.
Men sedan, nej.
Våra liv är inte våra egna, varje sekund blandar jag mig med andra människor, påverkar dem, låter mig påverkas, berör och berörs, förändras, förändrar, förstör, förstörs, förödmjukar, förödmjukas, förenas, förverkligar, förbinder, förtiger, förbrukar, förstärker (där hakade jag upp mig) till dess gränserna mellan oss blir suddiga.
Mitt liv går inte att skilja ut från andras, och därför kan vi inte undvika att berätta varandras historier.
Enda lösningen jag finner där i natten är att mycket tydligt låta var och ens version av verkligheten vara hennes egen högts subjektiva version av vår kollektiva tillvaro.
Den är inte sanningen, den är min sanning, Meretes version av hur relationerna ser ut i hennes familj, hennes föreställning om vad barnbarnet har sagt om mormor och morfar, vad de de andra i familjen känner och vill och gör är bara hennes egen. Andra deltar i mitt drama. Men min version av detta drama är ändå allenast min.
05.30 lägger jag undan boken och nästa morgon vid kaffet och morgontidningarna läser jag i DN att Konsumentverket tänker undersöka om Piratförlaget gjort sig skyldig till vilseledande marknadsföring när de på omslaget kallar Gömda för "en sann historia".
Och jag tänker varje berättelse där ett jag försöker beskriva något som hänt henne och andra är en endast en färgad flisa av verklighet.

Dela på marginalen

2009-01-21T20:17:00.006+01:00

Det här får ni inte missa. The Further of the Book, en del av den armada av bokälskare som tycks dra fram över klotet, har startat den fantastiska projektet The Golden Notebook. Sju kvinnor har fått tillgång till ett nytt program där de kan läsa Doris Lessings bok på nätet, sida för sida, och i marginalen som är bred och fin anteckna tankar, infall, idéer.
När du bläddrar igenom boken så kan du följa dina medläsarinnors reaktioner, notera eller reagera och läsa vidare.
Det var meningen att kvinnorna skulle hålla på ett antal veckor, men nu vill de inte sluta. Pröva själv här, men se upp det är svårt att slita sig.
Dessutom...
... The Golden Notebook tillhör Barack Obamas favoritböcker.
Vad tycks:
The Bible
“Parting the Waters,” Taylor Branch
“Self-Reliance,” Ralph Waldo Emerson
Gandhi’s autobiography
“Team of Rivals,” Doris Kearns Goodwin
“The Golden Notebook,” Doris Lessing
Lincoln’s collected writings
“Moby-Dick,” Herman Melville
“Song of Solomon,” Toni Morrison
Works of Reinhold Niebuhr
“Gilead,” Marilynne Robinson
Shakespeare’s tragedies
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Den sociala boken

2009-01-21T19:41:00.004+01:00

En är en bok är en bok.
Eller kan boken blir något mer, också?
Här kommer några förslag:
Bok med historia: I varje bok skrivs det in vilken bokaffär som sålt den, vem som köpt den, vart den hamnade, vilka som läst den, var den varit.
Boken innheåller en digital oändlig postitlapp för anteckningar, hälsningar, minnen.
Varje bok förses med ett chip som aktiveras när boken öppnas. På en karta skriver du in bokens titel och får genast veta var i världen någon läser samma bok som du.
Läs många fler förslag på Chocolate and Vodka vars bloggare i helgen var på Penguines Bookcamp, en uppfinnardag för alla som bokälskare som vill se sin älskling överleva den digitala tidsåldern.

TITTA IN I GIFTSKÅPET

2009-01-20T13:34:00.007+01:00

Längst in i Forum Nackas bibliotek står ett skåp med stängda dörrar. Där inne finns bibliotekets samlade böcker av förbjuden litteratur – sådant som på sin tid svartlistats och sådant som anses fult, farligt och snuskigt.

ViLÄSER på plats på Publicistklubben i Stockholm

2009-01-19T19:51:00.025+01:00

Just nu befinner sig ViLÄSERS redaktion på Publicistklubbens möte på Kulturhuset i Stockholm, och idag ska de flera hundra journalister som samlats här för en gångs skull debattera böcker: Liza Marklunds bok Gömda och Monika Antonssons bok Mia Sanningen om Gömda.
Två motsatta bilder av ett familjedrama som idag är historia.
Monika Antonsson är här liksom Anne-Marie Skarp, Marklunds förläggare.
Mia, det är huvudpersonen i Gömda, och det var hennes son och hans pappa som sökte upp Monika Antonsson och bad henne berätta deras historia. När ett förlag dök upp och stödde förslaget så satte Antonsson igån.
Varför gjorde du det, frågar dagens debattledare Ulrika Knutsson.
– För att det var så spännande, som en deckare, svarar Monika.
Och Liza Marklunds förläggare Anne-Marie Skarp från Piratförlaget stiger upp på scenen och säger att hon är förvirrad. Hon har nämligen upptäckt att den bok som Antonsson skriver om och kritiserar är Bonnier Albas gamla version.
– Den har jag aldrig läst, säger Anne-Marie. När vi tog över boken skar vi ner den med 30 procent. Det är den boken jag talar om. Dessutom har jag alltid betraktat den här boken som en roman, i vår utgåva står det dokumentärroman. Det jag lärt mig av den här debatten är att människor uppfattar romaner som sanningen.
– Men i den här boken, säger Monika Antonsson och viftar med Bonnier Alba-upplagan, står det att den beskriver sanningen och huvudpersonen själv, Mia, har alltid påstått att det är sanningen. Om det inte varit så hade jag aldrig skrivit min bok.
– Men, säger Anne-Marie Skarp, jag har i alla fall alltid betraktat den som en roman. Så fort en författare för in ett uns fantasi i en bok så är den ju inte längre dokumentär utan just en roman.
Men...
...och nu vänder sig Ulrika Knutson till den panel med kända journalister som bjudits in till dagens debatt:
– Är den här diskussionen viktig? Och är den så viktig att ni tidnings- och tvjournalister borde ha skrivit om detta så fort Monika Antonssons bok kom ut?
Ja, det är alltid viktigt att diskutera vad som är sant och inte sant, säger Gabriel Byström, kulturchef på Göteborgs-Posten.
Nej, sant eller inte sant är en uråldrig fråga, säger Jan Helin, det är egentligen inget nytt.
Ja, därför att Liza Marklunds bok handlar om en viktig samhällsfråga, säger Leo Lagercrantz, redaktionschef på Newsmill.
Och så går diskussionen över i vad journalisterna har skrivit, vad de borde ha skrivit och hur det kommer sig att det är bloggarna som drivit den här frågan snarare än de traditionella medierna.
– Visst var vi sena, säger Gabriel Byström på Göteborgs-Posten, men vi har ingen anledning att hålla Liza Marklund om ryggen. Och det är sant, bloggarna var snabbare.
Var det för att Liza Marklund känner stora delar av medievärlden, som fick er att vänta?
Eller var det för att Monika Antonssons bok kom ut på ett litet förlag och därför betraktades med misstänksamhet?
Är det för att media (läs manliga kulturredaktörer) har ett behov av att fälla framgångsrika kvinnor som bevakningen sista veckan blivit så kraftfull?
Är det för att Liza Marklund varit en av Sveriges tuffaste krönikörer som låtit sin piska vina över olika maktpersoner som hon nu själv får pisk?
Eller är det för att Gömda är ett av Sveriges mest lästa böcker som det är viktigt att diskutera den?
Eller är det för att den här boken faktiskt i grunden är rasistisk, som den bör ifrågasättas – den muslimske mannen är förövaren, räddaren har i Lizas version blivit en blåögd svensk?
– Ja, säger Leo Lagercrantz, bara av det sista skälet skulle du kunna göra slarvsylta av den här boken? Och så vänder han sig till Jan Guillou som sitter i publiken.
Nu räcker han upp handen, Liza Marklunds förläggare Anne-Marie Skarps man, Jan Guillou. Följ med nu:
– För det första har jag inte gjort det (slarvsylta)eftersom jag inte har läst boken. Jag har kommit överens med Liza Marklund om att inte läsa den för att jag inte är rätt läsare, dels har jag i många år jobbat inom samma genre och ser därför direkt skarvarna och skulle störas av det, dels anser jag att hennes politiska projekt för min del slår in en hel serie öppna dörrar.
– Liza har gjort det som många reportrar skulle gör för att t ex skildra den palestinska frågan. Man väljer ut en kvinna i Gaza eller Jerusalem och berättar den fantastiska historien. Antingen som ett reportage, det betyder att man berättar det som är sant, eller som en roman, som Leon Uris, något som är nästan sant. Eller om det ligger så nära sanningen så att det nästan är sanningen kan vi kalla det för dokumentär roman.
– I Lizas fall är det så att hon tagit en person som grundmodell och kring den gestaltens verkliga historia har hon modellerat sitt program för misshandlade kvinnor och på så sätt fått det lika praktiskt berättat som Palestinas historia.
– Ett reportage av den här sorten hade jag sågat längs fotknölarna, men nu är det en roman.
Ulrika Knutson: Men du gick ju hårt åt Åse Seierstads bok om bokhandlaren i Kabul, är inte det samma sak?
Jan Guillou: Men hon sa att vartenda ord är sant.
Ulrika: Men det sa ju Liza Marklund också.
Nu förirrar sig Guillou, men lyckas på något sätt få det att framstå som att Marklunds bok ändå är en roman (trots att hon sagt offentligt flera gånger att allt i boken är sant) och att det inte är så med Seierstads bok. Hur han lyckas argumentera kan jag inte reda ut.
Nu reser sig Monika Antonsson upp:
– Nu förstår jag inte, säger hon. När jag gick i skolan lärde jag mig att sant är sant och falskt är falskt, kan vi inte hålla oss till det?

På önskelistan – bokcirkel för hemmafruar

2009-01-19T10:55:00.007+01:00

"Jag skulle vilja köpa ett hus där och starta en feministisk bokcirkel för stadens hemmafruar. Vilket kaos vi skulle kunna ställa till med."

Sydsvenskans kulturchef Rakel Chukri i senaste numret av Kyrkans tidning om sina föräldrarnas hemstad Midyat i sydöstra Turkiet.

Nätisterna gör som de vill

2009-01-14T21:26:00.011+01:00

Förr, på den gamla "goda" tiden, då vi var sådär 20 000 personer som kontrollerade allt som lästes, lyssnades och tittades på här i landet så uppstod oskrivna regler för vad man fick göra eller inte göra.
En sådan gällde nya böcker. Den löd:
En journalist skola inte skriva om eller recensera en bok före den recensionsdag som förlaget fastställer.
Och det fanns ett slags diffusa straff. Om man bröt mot budet så kunde man få problem med de pressansvariga på förlagen för – "så gör man helt enkelt inte".
Idag, i den nya världen, när nätisterna kan räknas i miljoner och det inte längre finns någon som kontrollerar vad människor läser, lyssnar, tittar på - och framförallt inte vad de skriver så är bokreglerna lika verkningslösa som guds tio gamla budord.
Som idag när jag sökte på nätet efter författarinnan
Eva Adolfsson och hittar en recension av hennes bok En liten historia på Thomas Nydahls hemsida utlagd av honom själv den 2 januari – en månad innan boken kommer ut!

"Berättelsen är vacker. Den är gripande. Den äter sig in i läsarens eget liv, i mina tankar, referenser, i mina vardagar. "

Ett annat bud:
Journalister skola inte skriva om utländska romaner innan de har kommit på svenska, är numera helt förlegat. Siri Hustvedts bok som kommer i april Sorgesång diskuteras just nu flitigt av svenska litteraturbloggare som förstås läste den när den kom ut på engelska.
Några nya regler lär väl inte komma. Förlagen får vänja sig vid att den dagen korrekturet eller boken lämnar modershuset så kan vad som helst hända.

PS Jodå, jag har också läst den, den lilla historien, sakta sakta för att den inte skulle ta slut.
TILLBAKA TILL ViLÄSER

Ingen BOKSALONG i Stockholm

2009-01-13T13:19:00.004+01:00

Nej det blir ingen boksalong i Stockholm i vår heller. Idéen har funnits länge och det här är väl andra eller tredje gången som arrangörerna utropar den stora nya boksalongen, ett komplement eller konkurrent till Bokmässan i Göteborg.
– Varför, frågar jag informationsansvariga på Stockholmsmässan, men hon vet inte, hon svävar på talet.
Nytt datum – april 2010.
Varför, jag erinrar mig ett samtal med en kvinna från en av de stora förlagen. Nej, de tänkte inte ansluta. Och det andra stora förlaget var av samma åsikt.
– Vi vill koncentrera våra krafter till Göteborg.
Så det troliga är att gruppen bakom Salongen inte heller den här gången lyckats engagera Bonniers och Norstedts. Och utan de två dominerande, stora, allt större, om möjligt allt mer självsäkra förlagen blir det ingenting.
Och frågan är om något ändrat sig om ett år.
Det tror Boksalongen.
Jag undrar jag.
Så det är kanske dags att tänka om.
Varför inte skapa en annan allians i tiden – alternativt + kommersiellt = sant och slå ihop Boksalongen, insomnade Streetmässan Ord & Text, och de fria producenternas årliga Textmässan till en stor, flera dagar lång mässa för de mindre och medelstora.
I väntan på det besök årets Textmässa, fem intensiva timmar på Nürnberghuset den 25 april 11 – 16.

Sju miljoner böcker i ditt bibliotek

2009-01-07T10:13:00.007+01:00

Adressen är enkel:
http://books.google.com/.
Väl framme har du tillgång till sju miljoner böcker som Alexander Macgillivray och kanske framförallt hans kolleger på Google har scannat in.
Skriv en författare, en titel – eller kanske bara en fras du funderar över och med ens radas böckerna upp. Vissa får du bara information om, några kan du undersöka med hjälp av sökord och ungefär fem miljoner böcker kan du läsa på skärmen. Den flesta i den senare kategorin är böcker vars rättigheter gått ut för länge sedan, men Google förhandlar nu om att även lägga ut nyutkomna böcker.
Författarna kommer då att få betalt via annonser på sajten, och böckernas liv förlängs från några år till evigheten.
PS 1 Gick du in på Stephen Kings kontor? Såg du de röda pilarna ovanför olika saker? Tryckte du på dem? Om inte – gör det!

PS 2 Nästa nummer av ViLÄSER kommer 17 mars, beställ redan nu.

Nu kavlar vi upp

2009-01-07T09:16:00.010+01:00

Alldeles nyss kom Janne upp med posten och förvånades över att redaktionen för första gången på flera veckor är fylld av folk.
Där på andra sidan gången sitter den vikarierande kulturredaktören Peter Fröberg Idling och funderar på frågor till intervjun han skall göra om bara en liten stund. Ingemar Unge har fått igång datorn och Jenny Morelli knattrar intensivt, och Charlotte Pehrson skriver med hörlurarna på för att inte bli störd. Det är helt enkelt som om ingenting har hänt.
Själv börjar jag dagen med att vandra runt i Stephen Kings kontor The Office med hjälp av ett nytt webverktyg som någon av hans fans uppfunnit. Så här ser det ut:
/>
Mer direktör än kreatör, tänker jag, men läser vidare att från detta fashionabla arbetsrum långt från skrivarlyorna, köksbordsförfattarna och caféskribenterna har det i alla fall senaste dagarna kommit en ny bok "Stephen King Goes to the Movies", där författaren reflekterar över filmatiseringen av hans egna böcker.
Och just nu sitter han där och skriver på en ny skräckroman som han nu är helt säker kommer till hösten: Under the Dome, kommer den att heta.
Och vill du veta hur han gör så ta tio minuter och gå Stephen Kings snabbkurs till att bli succéförfattare.

PS Nästa nummer av ViLÄSER kommer 17 mars, beställ redan nu.

I väntans tider

2008-12-22T14:23:00.003+01:00

Kalle, Kevin och Augustin har en sak gemensamt.
De kommer ut med var sin bok under våren.
Något annat som förenar dem är magont och sömnlöshet kombinerade med ett uns storhetsvanisnne.
Nu har de startat en blogg för att låta presumtiva läsare följa deras våndor fram till premiären.
Följ debutantbloggen och hoppas att deras skapelser är värda besväret.

Tronskifte

2008-12-20T19:11:00.007+01:00

Kanske har han blivit insiprerad av Norén, nu ska den f d ständige sekreteraren Horace Engdahl sitta i Berlin och äntligen få säga vad han vill. I tio år har han tigit och antecknat. Nu vill han säga vad han tycker. "Jag längtar efter att få vara arrogant och sarkastisk", säger han i en intervju. Bäva månde det litterära Sverige.
Och så fick vi då veta den där hemligheten som Peter Englund antytt ett tag i sin blogg. Han hade ett stort projekt som skulle göra att han inte skulle ha tid att skriva på ett tag. Nu vet vi att det var Horace mantel och titeln ständig sekreterare av Svenska Akademien som hägrade. Fast nog borde man ändå ändra titeln till enbart sekreterare. Precis som äktenskap till döden skiljer oss åt, livslånga partimedlemskap och samma dagstidning från vaggan till graven inte längre är modernt så kan i alla fall en av de tolv numera byta stol när han själv vill.

Läs förresten Jenny Leonards långa intervju med den avgående på SvD:s web.

GRATTIS ELIZA!

2008-12-12T13:46:00.002+01:00

Visst var det precis 99 år sedan som Selma Lagerlöf fick Nobelpriset. Och det visste Eliza Åkeson i Lerum som vunnit två biljetter till Uppsala Stadsteater och Anders Paulins mycket speciella uppsättning av Gösta Berlings saga.
GRATTIS!

Vinterns 50 bästa läsval

2008-11-30T20:58:00.003+01:00

The Independents reportrar har valt ut de 50 böcker de själva skulle välja att lägga i en hög bredvid soffan en kall och mörk vinterdag. Toppar listan gör Ali Smith, Alexander Dumas, Shena Mackay, och Barack Obama.
Själv läser jag just nu Marjaneh Bakhtiari, Aravind Adiga, Jenny Diski och Åsa Larsson, lite beroende på vad jag är på för humör.

ViLÄSER tillbaka

2008-11-29T09:47:00.005+01:00

Nu är det klart.
Nu kan vi avslöja det.
Den 17 mars kommer nästa nummer av ViLÄSER!
Och den 15 september kommer nummer 3.
På tisdag har vi vårt första redaktionsmöte, en hel dags idéflöde.
Vill du bidra? Komma med förslag, idéer, påminnelser?
Skriv genast till:
ann.lagerstrom@vi-tidningen.se
så lägger vi dina idéer till våra.

Nyfiken på nya böcker?
Förlagens kataloger har börjat strömma in till redaktionen och på deras sajter på nätet presenterar de redan vårens utgivning.
På tisdag är det debutantbar på Kulturhuset i Stockholm. Klockan 19.
Och på fredag kommer Svensk Bokhandels vårkatalog.
Och den 17 mars kommer ViLÄSER nummer 2.

BESTÄLL NUMMER TVÅ REDAN NU!
Jodå, det kommer att gå att förbeställa den här på nätet och via en kupong i tidningen Vi.
Och via mail förstås:
vilaser@vi-tidningen.se

ÄNTLIGEN! ViLÄSER är född

2008-10-25T10:35:00.014+02:00

Det är en särskild känsla att hålla en alldeles nyfödd tidning i sin hand.
Känna på omslaget "vad glansligt det blev", kika på sidorna, "så bra bilderna framträder, vilken lyster", och för första gången kunna bläddra igenom det som förut var sidor i högar. "Känn hur den doftar, direkt från tryckeriet", säger jag som jobbat på Svenska Dagbladet på den tiden då tidningen varje kväll bars upp trycksvärtsdoftande direkt från tryckeriet i bottenvåningen.
Carl Anders Skoglunds form – en tredjedel nytt, modernt, 2000-tal, en tredjedel retro, ("Jag tänker Läsfemina, kommer ni ihåg den", säger någon på baren Inferno i Strindbergshuset på Drottninggatan 85 i Stockholm där vi efterminglade efter födelsedagskalaset. "En gnutta Vi på 70-talet säger någon annan, jag gillar det"), och en tredjedel som är Callerskt helt enkelt. De egensinniga skribenterna som närmat sig sina ämnen med unika fingeravtryck och alla rekommendationer av böcker från andra som också älskar att läsa. Sådant man känner igen och sådant man aldrig prövat.
På tisdag finns den i närmare 2 000 butiker över hela landet. Leta upp den. Köp den! (59:-) eller bläddra åtminstone.
• Stig in i Elsie Johanssons, Peter Kihlgårds och Joanna Rubin Drangers skaparverklighet i ett samtal en sen kväll i en budoirliknande källare i gamla stan.
• Bodil Malmsten gjorde sig själv till varumärke, till den fria medelålders kvinnan, hon som sålde allt, tog bilen och köpte ett hus vid havet i Frankrike. Nu har hon flyttat, bor i en hyrestvåa en bra bit bort från den bild hon målat upp. Vad var det som hände egentligen?
• Vad innebär det att stora delar av boksverige är vänner, älskande, släkt? Vi har kartlagt relationerna.
• Var kommer bilderna ifrån när man läser, husen och människorna som man ser framför sig. Vi har frågat hjärnforskarna.
• Kan en bok förändra en människas liv? Läs om kvinnan som tog sig ur en kris med hjälp av Harry Potter.
• Höst i all ära? Vi har tjuvkikat på vårutgivningen.
• Och missa absolut inte det unika mötet mellan Elisabeth Ohlson Wallin och Selma Lagerlöf – nytagna berörande bilder med rötter i Jerusalem, Körkarlen och En herrgårdssägen.

En tidning från oss på redaktionen som älskar böcker till dig som älskar böcker.
En kärleksförklaring helt enkelt.

Andra bloggar om Vi LÄSER, Tidningen Vi, litteratur, böcker, läsning

Bibliobioeventcafé

2008-10-10T11:59:00.007+02:00

Åker till centrum för att handla Paolo Robertos bok om det italienska köket Mina fastrars mat till en vän som fyller år idag. Tar en tur in på Nacka biblioteket i Forum och det visar sig vara premiärdag. Känner inte igen mig. Modern design, datorer, sagoberg, stora tv-skärmar, sammanträdesrum att plugga eller mötas i och i mitten ett café.

Författarträffar förstås, men också tester av nya dataspel på en jätteskärm mitt i biblioteket.

Tänker på Barnes&Nobels på Union Square i New York där dottern och jag parkerade oss en hel dag i caféet och hämtade korgvis med böcker och tidningar som vi varvade med mat och kaffe.

Ett bibliotek är inte längre ett bibliotek, en bio inte en bio, allt blir samlingsplatser där man om man vill också kan handla.

Enda problemet med det nya biblioteket är att det ligger i Forum. En gång i tiden Stockholms snyggaste köpcentrum, vackra golv, luft, skönt tempo. Numera är stället påväg att fövandlas till en ointaglig kall borg med det övertydliga temat shopping. Åker bara dit om det inte finns något alternativ, och det gör det ju nästan alltid. Det räcker nog inte med ett härligt bibliotek för att få mig att göra mig besväret.

Då tar jag nog istället med mig mina egna böcker och tidningar eller en skrivbok och vandrar ner runt hörnet till Boo Trädgård och sätter mig där i växthuset och läser under vinrankorna.

ANN LAGERSTRÖM

GRATTIS!

2008-10-09T13:27:00.003+02:00

Jean-Marie Le Clézio

till Nobelpriset!

ViLÄSERredaktionen

Skorna hejar på!

2008-10-07T15:29:00.002+02:00

Finns det ett naturligt samband mellan skor och böcker? Eller övernaturligt? På varuhuset NK i Stockholm säljer märket Acne just nu höstens dojor med hjälp av små travar böcker, lite glest utplacerade på spatiösa bokhyllor. Nå, i ärlighetens namn finns det också mystiska tavlor i skoskylten. En fågelbur utan fåglar. Träklossar i en liten formation. Samt en mycket konstig lampa. Ja, ni hör. När det gäller skoförsäljning har vi vandrat långt från sulor, inlägg, impregneringsspray och andra produkter lite mer naturligt länkade till skor.

Vad fågelburen och allt det andra betyder har jag ingen aning om men böckerna talar till mig. Jag tänker mitt i lunchstressen att de utgör en hemlig signal till oss som just slutknåpar på en tidning om böcker och läsande. De tunna alstren bland skorna ropar: ”Ge inte upp, ni är på rätt väg! Yeeeeha!”

/Stina Jofs

Sida upp och sida ner

2008-10-05T22:56:00.003+02:00

Här ligger den, tidningen, 76 sidor om böcker. Och längst där borta ser ni Jonas vår fotograf som tittar på hur ett av hans fina porträtt tar sig ut på sidan.

Och medan ni väntar varför inte titta på den här norgehistorien om skillnaden mellan böcker och böcker.

Hallå är ni där!

2008-09-30T14:50:00.009+02:00

Undrar ni var vi har tagit vägen?

Vi gör tidning vilket innebär att allt nu måste få plats innan vi skickar iväg den till tryckeriet.

Fattas det något, ska vi lägga till en sida här, ta bort en där? Och förstasidan, hur många färger ska vi arbeta med, och vilka. Och bilden, behöver vi komma närmare.

Mitt i alltihopa ringer Läsrörelsen och vill att vi ska skriva om deras barnbokskampanj som de bedriver tillsammans med den stora hamburgerkedjan, många miljoner barnböcker delas ut i den lilla matpåsen.

Nej tyvärr, svarar jag, tidningen är mer än fullproppad med artiklar och notiser och tävlingar och listor på böcker som våra reportrar och de vi intervjuar rekommenderar till läsning.

Så tyvärr.

När jag ber om adressen till webbsidan visar det sig att den är försvunnen.

– Försvunnen, frågar jag.

Jo, berättar hon, någon har råkat slänga den och sedan tömma papperskorgen.

– Är den borta?

Ja, vi måste börja om, vi har gjort en provisorisk i väntan på den nya.

– Oj.

Sedan går vi över till att tala om prickar, jag tycker det är komiskt att alla hemsidor som handlar om läsa och språk måste heta lasa och sprak. Spraket.se, det är riktigt roligt och får mig alltid att tänka på Lennart Hellsing och Krakel Spektakel. Hellsing förresten, honom skymtade jag på ett av Bokmässans många mingel, stiligt rakryggad, med vitt snyggt designat skägg och i en brandgul kostym värdig hans underbara böcker.

Lennart Nilsson var också där, en sådan distingerad äldre herre, även han i full gång. Författare pensioneras inte om de inte måste därför att prickarna på bokstäverna börjar hoppa omkring och byta plats med varandra.

Så långt i mina tankar kommer jag att tänka på en bok jag läste för länge, länge sedan – minns inte vad den hette eller vem som skrev den, om ni vet så snälla, snälla maila mig och berätta för jag har lånat ut den och aldrig fått tillbaks den och längtar ofta efter den.

Nåväl, boken var skriven av en författare vars mor sakta försvann i alzheimers. Den börjar när de fortfarande kan tala riktigt redigt med varandra och slutar när hennes dimma blivit så tät att hon bara blandar ihop alla ord och bokstäver i en poetisk röra. Han, sonen, följer med och låter mammas språk leda deras samtal som blir ömsint underbart absurt den sista tiden.

Vi bjuds in. Får lyssna på samtalen, vara med när hon leder honom vidare till sina nya ord.

Det är en vidunderlig bok, jag saknar den så, så snälla, snälla, om någon av er vet vem som skrev så jag kan söka efter den på www.antikvariat.net.

Men tillbaka till prickarna.

När jag och Li på läsrörelsen begrundat livets skörhet i form av en delitad hemsida så frågade jag om hon tror att barn i framtiden inte kommer heta Göran och Åsa och Britta utan istället Jonas, Eva och Lars – pricklösa namn.

– Det vore sorgligt, sa Li, låt oss vara rädda om å, ä och ö.

Men tror du inte, envisas jag, att den digitala generationen tänker längre, är internetsmarta och vill att deras barn ska kunna ha hemsidan www.kallekarlsson.se (som när jag tittar efter är speedwayförare) istället för www.bjornhakansson.se (den är ledig om det någon som är hågad) när de blir stora, eller till och med när de är nyfödda och första dagen lägga in 554 bilder tagna med den nya digitalkameran under och strax efter förlossningen.

– Hmmmm, det är klart, säger Li, men jag hoppas inte.

Och så berättar hon att fenomenet redan finns, på Södra teatern finns en bar som kallar sig Sodra Bar eftersom adressen förstås är www.sodrateatern.com.

Och då kommer jag att tänka på Skanska, f d Skånska, och Föreningsbanken som blev Swedbank, och så frågar jag Rebeccah på bordet bredvid om hon som ska ha barn vilken minut som helst tänkt på prickarna.

– Meningslöst, vi heter ju Ripås i efternamn, och en internetadress som innehåller ripas kan nog kombineras med vilket förnamn som helst.

Och i den stunden börjar jag begrunda boktitlar, blir de också pricklosa med tiden for att kunna synkas med hemsidor. En snabb titt bland klassikerna visar att dåtidens författare – Strindberg, Moberg, Lindgren, alla med mycket internetvänliga namn, var mycket förutseende, föredömligt lite prickar i titlarna på deras böcker, förutom förstås www.rodarummet.se (som förresten visar sig numera vara ett café i originalskick från 1975 i Borås).

Så långt ropar Calle att nu måste jag faktiskt komma och titta på förstasidan och den där krönikan som ska inleda tidningen, när tänker jag börja skriva på den.

Så ni ser – vi är här, om än lite bloggfrånvarande.

GRAVID? Läs inte för mycket

2008-09-23T11:22:00.007+02:00

När man blir gravid finns det en uppsjö av förberedande böcker. Det står massor om vilken kost man ska hålla till, vad som händer från vecka till vecka, varför man inte ska göra si och varför det är bättre att göra så. Alla har tips och råd om vad man som gravid ska och inte ska göra, men råden går ofta stick i stäv med varandra … Och ska man verkligen skrubba brösten med torrborste och hur bra är det att stå på huvudet i nionde månad för att barnet ska lägga sig rätt?! Vad ska man rätta sig efter?!

Mitt tips, efter drygt 37 veckors graviditet och ett trettiotal böcker senare, är att man inte ska läsa för mycket och absolut försöka undvika alla skrämselhistorier.

Böcker som jag gillar är Katarina Janouchs trilogi (Piratförlaget) som kom ut tidigare i år, Gravid!, Föda barn och Första året (spara den sista till efter att du fött barn), och som verkligen går igenom allt. Leni Söderbergs Mammapraktika (B. Wahlströms), är en klassiker som är rolig att följa och skriva egna upplevelser i, samt innan man går på någon föräldrakurs (om man har planer på det) kan man alltid förbereda sig med Att föda (Albert Bonniers förlag) av Gudrun Abascal.

Rebeccah Ripås

Keats om hösten

2008-09-23T10:23:00.005+02:00

När vi nu precis passerat höstdagjämningen och natten blivit längre än dagen är det väl passande att lyssna på 1800-tals poeten John Keats tankar om denna mörknande årstid i dikten To Autumn.

Hur enkelt som helst. Gå in på www.poets.org, eller varför inte bara klicka på den här länken så kan ni lyssna till Stanly Plumly som med passande lite sorgsen röst läser:

"And still more, later flowers for the bees,

Until they think warm days will never cease..."

Och om ni ändå inte kommer in the mood, kan ni ta en titt på Owe Wikströms nya bok om vemod: Till längtans försvar; eller vemodet i finsk tango, (N&K, 2008), sen är det bara att tända en brasa, eller några ljus, koka te och krypa ner under pläden.

En bok var en bok var en bok

2008-09-22T11:01:00.011+02:00

Förr, för några år sedan, var det enkelt. En bok var en bok, en blogg en blogg och en tidning en tidning. Nu finns det böcker som publiceras enbart på nätet, och bloggar som blir bok, det vill säga en blok och nu ger Ordfront ut en tidning, den välrenomerade Le Monde Diplomatique som pocket med fyra nummer per år.

Vill du t ex läsa en riktigt läcker bok med fotoprojekt och poesi så gå till humus. Där kan du hämta hem ett program som gör om din dator till en bokläsare och du kan sedan ladda ner många nummer av den otroligt vackra och intressanta boktidningen humus.

Bloken, blogg + bok, har numera blivit så mainstream att det fått sitt eget pris. Det är vulkan.se som just nu ber den som vill att nominera till Årets blok 2008. Den som redan har en blogg vill säga. För intressant nog, och kanske symtomatiskt för den nya självstyrda nätbokkulturen, så är det inte engagerade läsare som ska skicka in förslag, utan bloggaren själv. Och priset - din egen bloggbok i 5 ex i läderband.

Alexandria 2.0

2008-09-18T08:27:00.003+02:00

Nu är snart alla sidor i ViLÄSER fyllda av spännande material, och varje dag hittar vi fler intressanta saker som vi önskar att vi kunde pressa in.

Som den där filmen vi såg häromdagen på www.ted.com.

Där på ett podium på en konferns i USA står bibliotekarien Brewster Kahle och påstår att

det går att göra "alla böcker i hela världen tillgängliga för alla människor."

Han säger sig ha räknat ut hur mycket datakraft som behövs, inte mycket, och pengar då, överkomligt. För ungefär 400 000 kronor, "ett ordinärt amerikansk garage", så kan man lagra 26 000 000 böcker online.

Det är vad som finns i USA:s största bibliotek, det i kongressen.

Några garage till, och kanske en villa, så börjar man närma sig Brewsters vision.

Bibliotekarierna i Alexandria hade som mål att på sina hyllor ha en bok av var sort som publicerats i hela världen. Bra ambition, anser Brewster, men alldeles för långt att resa.

I Alexandria 2.0, www.archive.org, kommer världens samlade kunskap till dig – på jobbet, internetcafét, vardagsrummet.

Och i survrar på många ställen i världen samlar nu arkivets personal, den nya tidens bibliotekarier, in bok efter bok. Men varför stanna vi böcker, menar Brewster, som därför också samlar in filmer, reklam, nyheter – ja hela internet sparar de varje månad. Så vill du se din egen hemsida för en månad sedan är det bara att gå dit och titta. Jag har gjort det, och mycket riktigt, så såg min hemsida ut för inte alls så länge sedan. Och vill du se alla olika nyhetsinslag från olika delar av världen den 11 september då tvillingtornen föll, så är det bara att titta och jämföra.

Arkivet kopplas nu också ihop med små mobila botryckerier som ställ lite här och var i olika delar av världen. För ett par tior kan du gå in i datorn via mobilt internet, beställa ner en bok till tryckeriet, och på några minuter har du den i handen i en enkel privat utgåva.

I Indien har man nu scannat in 300 000 böcker till arkivet,

i Kina 1 000 000, i Egypten 30 000. Och i San Francisco, projektets kärna, sitter nu människor och matar specialtillverkade bokskanningsrobotar och för in 15 000 böcker i arkivet i månaden.

Och om man vill läsa, hur gör man.

Gå in på sajten, leta upp ett intressant verk, tryck på titeln, och sätt igång att bläddra.

Alla böcker, all kunskap till alla människor.

Vad skulle det inte innebära.

ANN LAGERSTRÖM

ViLÄSER tar plats

2008-09-12T10:54:00.006+02:00

Chefredaktör Anneli Rogeman om ViLÄSER i Medievärlden :

"Det har aldrig någonsin tidigare varit så många människor

i Sverige som läser böcker."

Projektledare Ann Lagerström om ViLÄSER i Resumé:

"Det blir en syster till Vi, en bred tidning med cred."

Boken jag önskar jag aldrig läst

2008-09-11T16:54:00.007+02:00

Tidningsarbetet går på högvarv och det regnar in böcker och artiklar… det ska skrivas, läsas, korras och marknadsföras. Adrenalinet pumpar och vi har hur roligt som helst i vårt skapande av en ny tidning! Men så händer det, jag börjar läsa boken jag helst skulle ha sluppit. Boken som ger mig rysningar och obehag.

Får vem som helst publicera böcker?!

Resan hem är förstörd, jag blir irriterad på väg till jobbet. Och ändå kan jag inte sluta läsa. Den är helt enkelt för dålig!

Börjar frenetiskt leta efter något som kan vara bra, men det blir bara värre och värre, det blir bara sämre och sämre. Och sen som ett hårt slag i magen, tar boken bara slut. Jag har slängt bort tid på skräp. Nästan en veckas restid fram och tillbaka till jobbet.

Jag tar med mig boken till jobbet, den är för usel för att spara privat, jag skulle skämmas om jag gav den vidare och jag har fortfarande svårt för att slänga böcker… Nu ligger den i bokhyllan och jag väntar bara på att den ska störa mig tillräckligt mycket för att jag ska gömma den i någon låda där den med tiden kan glömmas bort.
REBECCAH RIPÅS

Vilken läsartyp är du?

2008-09-10T06:54:00.010+02:00

En av anledningarna till att vi startar ViLÄSER är att vi själva längtar efter den. Vi på redaktionen är alla läsare, storläsare som älskar böcker och på vårt första redaktionsmöte tog jag reda på mera och frågade:

Vilken läsartyp är du?

Stina Jofs, Vi:s redaktionschef och fantastiska bloggare började med att berätta att hon ljuger för att få läsa.

– En gång erbjöd jag mig att åka och storhandla men satt kvar i bilen på parkeringen utanför och läste. Skyllde på långa köer när jag kom hem flera timmar senare.

Calle Skoglund, ViLÄSERs art director samlar på böcker. Han har bland annat tre meter flugfiskeböcker hemmavid, och en lada i Hälsingland... jag säger inte mer. Annars går han igång på amerikanska beatgubbar och Harry Martinsson. Fast just nu läser han Fantomen för sonen och Märta Tikkanens äktenskapsromaner.

Nina Solomin, Vi:s kulturredaktör läser alltid, och då menar vi alltid. Flera böcker på samma gång.

– Jag har en hög på nattduksbordet, som jag läser innan jag ska somna, samt en bok som jag läser på tunnelbanan eller när jag promenerar. Det har hänt att jag går in i lyktstolpar, berättar hon.

Så har vi på redaktionen "ständigläsaren, omläsaren, nyläsaren, halvläsaren och genomläsaren" Ingemar Unge, samma bok många gånger. Just nu läser han en bok om Jesus och en om judendomen och Torgny Lindgrens senaste.

Vi har semesterläsare, bokslukare, allätare, deckarentusiaster, finsmakare och så har vi Jenny Morelli, reportern, web-redaktören och poeten som är så kräsen att hon lägger ifrån sig de flesta böcker hon får fatt i.

– Den som skriver måste vara någon som jag vill underkasta mig. En bok i taget, gärna fackböcker, och poesi, men även en välskriven roman med angeläget tema kan funka.

Och Rebeccah Ripås, som är reporter och researcher både på Vi och ViLÄSER är just nu av förklarliga skäl en enfrågeläsare: Hon slukar allt som har med barn att göra.

Själv läser jag mest böcker om existentiella frågor, om livets mening och konsten att vara människa. Och just nu förstås några av alla de 1600 böcker som kommer ut i höst.

Känner du igen dig? Vilken läsartyp är du?

Läs även andra bloggares åsikter om Vi LÄSER, Torgny Lindgren, Harry Martinsson, poesi, existentiella frågor, roman, Märta Tikkanen, Fantomen

Vilken ska vi ta?

2008-09-05T13:57:00.004+02:00

Vi har lagt ut de första uppslagen på tidningen ViLÄSER på golvet i redaktionens sammanträdesrum. Calle, vår AD, Rebeccah som gör allt och reportrarna Jenny och Charlotte tittar och funderar – är det rätt känsla, rätt färger, rätt material i rätt blandning. Fattas det något, ska vi ta bort någonting.

Nu vet vi vad ni väntar på.

Vad ska vi göra med alla böcker?

2008-09-05T06:47:00.008+02:00

1600 böcker kommer ut i höst, skrev DN häromdagen. Så mycket ord, så mycket papper, så svårt för oss läsare att välja och så svårt för bokhandlarna att få plats i hyllorna. Inte konstigt då att omloppstiden på böcker blivit så kort, upp i hyllan, några månader senare, ner från hyllan.

Här på redaktionen försöker vi orientera oss så gott det går så i ViLÄSER som kommer i månadsskiftet oktober/november, så finns också ViVÄLJER, kunniga, intressanta människor som ger råd om vilka av höstens böcker som de tycker att du ska läsa.

Å ena sidan är det underbart. Älskar man böcker så vill man bara ha fler. Lite Farbror Ankakänsla blir det ibland på morgnarna när posten kommer upp till sjättevåningen i Nordstedtshuset på Reimersholme där vi sitter. De flesta försändelserna ska till min kollega Nina Solomin, kulturredaktören. Postfacket räcker aldrig till för alla nytryckta ljuvliga böcker som skickats till henne, de travas på hennes skrivbord, på stolen invid, på golvet. Precis som Kalles farbror skulle hon kunna fylla sitt bad med böcker, dyka ner och läsa och bläddra.

Men å andra sidan. Vilket energislöseri, författare som skriver och skriver och drunknar i mängden, formgivare som skapar och skapar, redaktörer, förläggare, försäljare, papper i balar, mil på landsvägen, bära, lyfta, plocka upp, plocka ner, skicka.

Kanske dags att tänka om.

Alla böcker ges från början ut som ett litet pdf-smakprov via nätet. Bara att hämta hem. Läs inledningen, första kapitlet, lite i mitten och framåt slutet. Om du gillar boken maila till förlaget. Om få mailar - då blir boken en pdf:version, i skrivutpåskrivaren-format som säljs via nätet till ett bra pris. Om många reagerar, då trycks en vacker utgåva som når bokhandeln.

Kanske kan förlagen ha en testjury – pdf eller tryckt upplaga? Vad tror ni?

Kanske kan vi i framtiden välja format – samma text olika versioner. Bokhandeln har färdiga böcker, och en liten bokautomat som trycker ut en enkel utgåva direkt. Jag har sett prototyper på nätet. En dator står där också där du kan köpa e-böcker och få med dig hem på cd-skiva.

Själv har jag läst flera böcker som jag köpt direkt från författare på nätet. Med lite större skärm går det riktigt bra. Och om man vill kan man skriva ut. Lite fladdrigt blir det, var tog sidan 256 vägen, och inget att möblera med, otroligt fult i bokhyllan, rörigt på nattduksbordet, inte särskilt sensuellt om man inte väljer att skriva ut orden på något extra läckert papper.

Vissa av pdf:böckerna (nog är det ett konstigt ord. En pdf är inte en bok. En bok är ett något som går att ta på, snusa på, bära med sig och bläddra i. Vad är ett manus utan hölje, vad kan ett sådant heta pdf:manus? Men ett manus låter som om det inte är riktigt klart. Kanske måste vi hitta ett eget ord för själva texten för att särskilja det från behållaren - dokumentet, pappershögen, häftet, pocketen, boken, pdf:en, mp3:n. Har ni något förslag? Ett nytt ord för författarnas samling med bokstäver. Maila mig gärna några förslag: ann.lagerstrom@vi-tidningen.se.) har jag sedan beställt och läst om, och satt i hyllan.

Hur som helst säger nu de stora förlagen att det får räcka, det har gått inflation i utgivningen, och nästa år ger de ut färre titlar. Själv funderar jag på att starta ett eget litet pdf-förlag. Det kostar ingenting. Krävs bara en hemsida. Ett förlagsnamn. Så är det klart.

I en mapp i datorn har jag ett litet udda manus, riktat till människor i en väldigt speciell situation. Kanske ska jag inte leta rätt på ett förlag. Kanske ska jag istället bara göra en enkel men snygg layout med hjälp av min granne Ingegerd och lägga ut den på min hemsida och skänka bort den. Där kan den sedan leva sitt eget eviga liv, hitta sina läsare som surfar runt på jakt efter just den här informationen.

Enkelt, långlivat, miljövänligt.

Och lite tråkigt.

ANN LAGERSTRÖM

Vikten av att i laddade situationer dra ur sladden

2008-09-02T10:09:00.004+02:00

I veckor, ja nästan en månad, har vi försökt att få tag i den berömde internationelle författaren. Han svarar inte på mail, tackar inte ens nej, det svenska förlaget har gjort vad de kunnat, den interantionelle förläggaren och agenten också, och vår reporter Jan Gradvall börjar bli otålig. Vad ska vi göra om vi inte får tag i honom? Skriva bara om boken? Nej, hans röst vill vi också ha.

Så kommer mailet.

Från:"X"

Bäste Hr Gradvall,

jag ber om ursäkt för att mitt svar är så sent, men för några veckor sedan förstörde blixten det elektriska systemet i mitt sommarhus, inklusive min hårddisk, och det tog mig lång tid bara att rekonstruera min mailbox. Det här är nackdelen med livet på landet.

Här kommer svaren på era frågor.

Den store författaren

Rapprt från insidan

2008-09-02T06:07:00.009+02:00

Tidningen Vi:s litteratrujury är nu inne i ett intensivt skede.

Om bara någon vecka måste de ha enats om årtes litteraturprisvinnar.

ViLÄSER har tjuvlyssnat:

Anneli Rogeman:

– Nästa möte lovar vi att inte avbryta varandra.

Nina Solomin:

– Det är klart vi ska avbryta varandra!

Göran Hägg:

– Om inte jag blir avbruten kommer ingen få en syl i vädret.

Läs även andra bloggares åsikter om litteraturpris, litteratur, Göran Hägg, Anneli Rogeman, Nina Solomin, vi läser, viläser

En tidning växer fram

2008-09-01T13:41:00.008+02:00

Här sitter Rebeccah, och bakom henne kan ni ana att vi experimenterar med bilder, texter och löpsedlar. Sakta växer en tidning fram, en tidning med samma passion för böcker som dess läsare. Succéförfattaren som kommer ut på svenska i vår fick vi häromdagen tag i i Kyoto i Japan och på fredag har vi bokat in en intervju per telefon. Jonas och jag åker om bara någon timme till Sundbyberg för att träffa den intressanta översättaren

Själv läser jag just nu flera böcker. Carl Henning Wijkmarks Stundande natten som fick Augustpriset förra året är så mättad och sidtunn att jag bara får läsa några sidor per gång. Precis som huvudpersonen vill jag dra ut på hans döende så länge som möjligt. I Ewa Rudlings nya bok Svenska författare läser jag om hundra författares barndom. Visste ni att Daniel Sjölin tyckte väldigt illa om böcker när han var liten, och att Maja Lundgrens unga år var fantasifulla och knepiga och att sagoaktuella Inger Edelfeldt farfars mor "bodde med tre oäkta barn i ett litet hus i skogen i norra Dalarna" och livnärde sig på att snida hästar.

Varje människa är en historia, alla människor kan berätta en historia, vissa människor kan inte låta bli att skriva ner dem.

Det är de människorna och de som läser det andra skriver som vi på redaktionen intresserar oss för nu. Människor som älskar böcker.

Ann Lagerström

Läs även andra bloggares åsikter om litteratur, böcker, ViLÄSER, författare, läsare, passion, Carl-Henrik Wijkmark, Daniel Sjölin, Inger Edelfeldt